Användarnamn: 
Lösenord: 
Registrera ny
Artiklar Artister Skivor / Media Evenemang Instrument Skivbolag  

Artikel

Betyg

Den här artikeln har inte betygsatts ännu.
Rösta

Sök

Sök efter:

Sök i:
 

Krönika: Arvikafestivalen del 2

Krönika: Arvikafestivalen del 2

För er som inte var på Arvikafestivalen i år och som nu har läst krönika del 1 har en lång, härlig läsning framför er med reflektioner och information om varje synthband som spelade.

Bilder från Arvikafestivalen.

Då är det dags att minnas konserterna på Arvikafestivalen. Även om jag slängt iväg en hel del kritik mot artistutbudet skall det sägas att konserterna var det inget fel på. Här kommer min analys och summering över konserterna jag upplevde.

Torsdagen
På grund av att vi var sena och allmänt strul under torsdagen missade jag Universal Poplab vilket var lite synd. Det enda bandet som beskådades var Tamtrum och de lät bra även om ljudet inte var det bästa. Musiken var väldigt dansant och jag skall ärligt säga att jag inte har någon koll på bandet. Dock verkar det vara ett band att upptäcka för den som gillar tyngre tongångar.

Fredagen

Assemblage 23
Assemblage 23 har aldrig varit några större scenpersonligheter. När Assemblage 23 förra året spelade på Mera Lunas stora scen tyckte jag att det var ganska tråkigt trots ett bra låtmaterial. Bandet drunknade på den stora scenen och kändes intetsägande. Förväntningarna på årets spelning på Arvika var med andra ord inte höga. Till min förvåning gör sig bandet bra mycket bättre på en mindre scen som Andromeda. Från den första sekunden till den sista hölls tempot uppe och bandets närvaro känns bra mycket påtagligare än förra året i Tyskland. Även om scennärvaron fortfarande inte är den bästa drunknar bandet i alla fall inte på scenen. Precis som på spelningen på Mera Luna förra sommaren öppnar bandet med "Binary" från senaste albumet Beta. "Binary" är den starkaste låten från det albumet och även en mina absoluta favoriter med bandet. Publiken är direkt med på noterna. Från början av spelningen var scenen halvfull men när bandet väl kört igång blev det ganska fullt. Låtar som "Naked", "Document", "Dissapoint" och "Sorry" spelas bland annat och spelningen är rakt igenom bra och jag trodde aldrig jag skulle få höra bandet göra så här bra ifrån sig.

Red Cell
Red Cell var ett av få svenska synthband som fick spela på festivalen i år. Bandet spelade på Lyran som var den minsta scenen. Det var varmt som i en bastu på lyran och publikanslutningen kunde ha varit bättre även om det inte på långa vägar var tomt där. Bandet börjar med att spela de två första spåren från senaste albumet "Lead Or Follow" och blandar sedan från de båda album de släppt. Sångaren rör sig vant på scen och ser väldigt cool ut. Rösten däremot känns aningen sliten och ljudet är inte det bästa. När bandet spelar "Lust" får jag gåshud och allting låter plötsligt perfekt. Denna låt borde släppas som singel för den är overkligt bra. En annan låt som också var kul och höra var "Invisible Poetry" från debuten. På det stora hela var det en bra spelning.

Cruxshadows
Cruxshadows gjorde det igen! Detta är utan tvekan ett av världens bästa liveband. Med en ny line-up kör Cruxshadows över allt på denna festival, till och med Lola Angst bleknar. Andromedascenen är som gjord för bandet. När introt drar igång står publiken och tittar fram emot scenen medan Rougue börjar sjunga utan att vara där. En viss annan som sett bandet ett antal gånger tittar bort mot mixerbordet därifrån sångaren börjar sin vandring genom publikhavet upp till scenen. Rougue är en scenpersonlighet utan dess like som vet hur man trollbinder en publik. Han springer runt på scenen, tar sig ut i publiken och hälsar på hur många som helst under showen. Nya singeln "Immortal" avverkas och sedan följer en kavalkad av bandets starkaste låtar. "Foreverlast", "Dragonfly", "Sophia", en efter en avlöser de varandra. När bandet sedan kör "Winterborn" och "Marilyn My Bitternes" är lyckan i det närmaste total. Bandets nya kvinnliga gitarrist fyller dessutom ut tomrummet efter violinisten Rachel riktigt bra då de nya violinisterna håller sig betydligt mer anonyma än vad Rachel gjorde. Publiken verkar älska bandet riktigt mycket och det är bara att hoppas att bandet äntligen når ut till en bredare publik då de borde ha potential att vara älskade av alla.

Rotersand
Rotersand gör sin första spelning i Sverige. Själv såg jag dem redan år 2004 på Mera Luna. Då tyckte jag liksom denna gång att bandet var riktigt bra live och jag köpte deras album "Truth Is Fanatic" som är aningen ojämnt och bandet föll i min glömska. Senast för någon månad sedan var det någon som sa till mig hur bra deras senaste platta är. Dock köpte jag aldrig skivan då. När Rotersand kliver upp på Lyran i Arvika ville jag inte missa spelningen. Bandet spelade riktigt bra futurepop live ännu en gång och sångaren var i toppform. Musiken är riktigt dansvänlig och jag inser att jag skall ge bandet ytterligare en chans på cd. Rotersand kommer vi definitivt att skriva mer om i framtiden.

And One
Som sista synthband på scen på fredagen går And One upp på Apollo som är näst största scenen på festivalen. Scenen känns för stor för bandet och känslan hade nog blivit bättre om bandet fått spela på Andromeda istället. And One agerar partymaskin och röjer loss rejält med sin bodypop. Steve Naghavi är en riktigt bra entertainer och underhållande som person, dock undrar jag om inte And One går på tomgång för tillfället. Det känns inte som om showen skiljer sig så mycket från varken spelningen på ElectricXmas i Lund december 2006 eller spelningen på Mera Luna förra sommaren. Trots allt får jag gåshud ett antal gånger under spelningen av starka kort som "Technoman", "Stand The Pain", "Recover You" och "Timekiller". Extra roligt är det att höra att bandet spelar "Get You Closer" som är en av få bra låtar från bandets sämsta släpp 9.9.99 UHR.

Lördagen

In Strict Confidence
Första synthbandet upp på scen på lördagen var In strict Confidence. Min första bekantskap med bandet skedde år 2004 på Mera Luna. Då tyckte jag att det lät bra liksom denna gång. Bandet gör mörk synthmusik som låter bra live och själv har jag inte fastnat för bandet på skiva men live tycker jag det är riktigt bra. När det sedan börjar regna under sista delen av konserten känns det inte som något negativt utan snarare som en vacker inramning till bandets musik.

Combichrist
Combichrist körde hård synth med aggressiv sång som gjord för att festa till på Apolloscenen. Även Combichrist hade tjänat på att få ha spelat på Andromeda istället då deras adrenalinpumpande musik i kombination med Andy Le Plaguas intensiva personlighet hade känts närmare på en mindre scen. Musiken är bra och framförandet är det inget fel på. Energiska låtar som "Electrohead", "This Is My Rifle" och senaste låten "Sent To Destroy från nya epn kan få vilken festivalpublik som helst att börja röja loss. Dock saknade jag verkligen låten "Blut Royale".

Lola Angst
Lola Angst var förra årets överraskning på Mera Luna. Mina förväntningar var med andra ord sjukt höga. När Lola Angst går upp på scen förvandlas jag från en journalist till ett galet fan. Jag står längst framme vid scenen och bara njuter och sjunger och skriker med. Publiken borde ha varit hundra gånger större än den var. De cirka två hundra personer som såg konserten fick njuta av ett av få nyare band som faktiskt på något vis är nyskapande. Mr Goldman är en entertainer med buskis humor som våldtar sin kyrkorgel och driver med allt och alla. Humorn är ständigt närvarande i både mellansnack och förhoppningsvis i en del av låttexterna som ibland handlar om sjuka grejer. Det är fullt ös och musiken kan till viss del beskrivas som ett ilsket And One höga på LSD. Låtar som "Slaves", "Final War", "Dead Mans Song" och den fenomenala "Am I Dead" är urstarka låtar som gör sig bra live. Jag inser att jag blivit knockad ännu en gång.

S.P.O.C.K
S.P.O.C.K. firar tjugo år som band med att bjuda Arvikafestivalen på en hejdundrande konsert vars enda minus är att den är för kort. Har aldrig varit med om att en publik stått i närmre en kvart efter att bandet gått ner och ropat enträget. När folk började plocka ner bandets instrument buades det rejält. Vad gjorde denna show så bra då? Först och främst en kavalkad av bandets långa karriär med ett ypperligt låtval. Att herr Hoffman som är bandets hjärna dessutom bjudit in gamla medlemmar av bandet som både Plasteroid och Captain Eddie B Kirk till showen lyfte hela tillställningen till oanad höjd. Efter någon låt in i showen bjuder Herr Hoffman in Plasteroid som river av stort jubel från publiken. Ganska snart bjuds även Captain Eddie B Kirk in och jublet når inga gränser. Att Captain Eddie B Kirk är en stjärna utöver det vanliga märks väldigt tydligt bland publiken. S.P.O.C.K. är denna kväll fem personer på scen och jag kan inget annat än njuta av både nostalgi men även det faktum att många av bandets låtar står sig väldigt bra fortfarande. Att rabbla låtar känns onödigt då bandet kör låtar från alla sina album. En låt som dock måste nämnas är den svenska låten de kör som de påstår att de körde på sin spelning på Arvika 1995 och som gjorde att de blev bra vänner med raggarna där. Jag tror låten heter "Mera Brännvin" och den var väldigt rolig att få höra.


Sammanfattningsvis kan man säga att Arvikafestivalen 2008 bjöd på ett gäng bra spelningar. För kommande år hoppas jag verkligen att festivalledningen tänker till och vågar ta in fler spännande band som inte redan är etablerade och helst också ger fler svenska band chansen att visa upp sig.

Bilder från Arvikafestivalen.
Läs även "Krönika: Arvikafestivalen del 1".

Publicerad: 2008-07-12
Författare: Benjamin Kristiansen
Fotograf: Daniel Roos

Kommentarer

Skriv kommentar

Reklam

Har du cancer

Radio Virus

synth.nu | Kontakta oss | Medarbetare | Om cookies | Regler | Statistik