Hej! Hur mår ni? Var befinner ni er just nu?
Slade: Bra! Jag är här i Bern i Schweiz.
Basil: Hej! Allt är bra här också, i Bern.
Larry: Hej! Jag mår också bra. Just nu är jag i Zürich, men jag är fortfarande i Tyskland varje helg. Det har varit en väldigt spännande period den senaste tiden, så jag försöker bara njuta av allt som händer.
Börja gärna med att presentera er själva. Vilka är ni?
Slade: Jag är sångare, basist/gitarrist och låtskrivare i Crying Vessel.
Basil: Jag är trummis och den visuella trollkarlen i Crying Vessel.
Larry: Jag är Larry, gitarrist och den andra sångaren i Crying Vessel. Jag började spela gitarr och sjunga när jag var yngre, så det har alltid känts väldigt naturligt för mig.
Crying Vessel började som ett projekt byggt kring dig, Slade, och din vision. Vad har förändrats mest sedan starten och vad har ni varit noga med att bevara?
Slade: Ja, det började som ett soloprojekt och blev ett slags tillflyktsort för mig under tiden jag turnerade som DJ. Jag hade alltid spelat i rockband, men när jag började turnera internationellt med elektronisk dansmusik saknade jag fortfarande det där mörkret i mitt kreativa uttryck. Crying Vessel var, och är fortfarande, en trygg plats där jag kan uttrycka allt jag vill uttrycka.
Nu när vi är ett band är det helt fantastiskt. Jag känner mig nästan som en tonåring i sitt första band igen. Det är så roligt och det märks i den nya musiken. Att arbeta med Basil och Larry är bokstavligen en dröm. Vi är som en familj och verkar alltid vara på samma våglängd.
Basil: Crying Vessel har egentligen varit ett tvåmannaprojekt i nästan tio år. Jag kom med direkt efter A Beautiful Curse och sedan dess har Slade och jag gjort mängder av album och singlar tillsammans. Till slut når man ett tak med en sådan uppställning. Vi hade samarbetat med kvinnliga artister i några låtar genom åren, och de låtarna hade alltid något speciellt över sig. Därför känns det helt logiskt att permanent ha en kvinnlig sångröst med i bandet.
När en ny Crying Vessel-låt föds, vad kommer först? En känsla, en text, en melodi eller en visuell idé?
Slade: Oftast börjar vi med ett musikaliskt koncept, men ibland utgår vi från bilder och visuella idéer. Basil är en fantastisk videograf och regissör, och inför albumet Pleasures For The Wicked byggde vi faktiskt upp den visuella världen innan vi skrev musiken. Det blev sedan ett helt konceptalbum.
Er musik hämtar tydlig inspiration från 1980-talets postpunk och darkwave, men den känns samtidigt modern. Hur undviker ni att fastna i nostalgi?
Slade: Jag älskar vissa delar av 80-talet, vilket hörs ganska tydligt i vår musik. Reverb, stora refränger, enorma melodier och trummor som ligger långt fram i ljudbilden. Samtidigt använder vi moderna produktionsmetoder när det gäller samplingar, arrangemang, låtlängder och det övergripande soundet. Kombinationen är väldigt inspirerande.
Basil: Jag föddes faktiskt i början av 90-talet, så jag upplevde aldrig 80-talet själv. För mig känns allt ganska nytt och jag närmar mig det med ett modernt perspektiv. Jag känner naturligtvis till hur musiken och estetiken såg ut på 80- och 90-talet, men jag upplever aldrig att jag kopierar något. Så någon nostalgi handlar det inte om för min del, haha.
Larry: Jag växte upp med gothmusik och hela kulturen omkring den, så de influenserna är en del av mig. För mig är goth inte en kostym eller en epok. Det handlar om individer, personliga uttryck och människor som vågar skapa sin egen stil.
Ni lägger ovanligt stor vikt vid musikvideor och visuell estetik. Hur ser processen ut när en låt blir till en visuell berättelse?
Basil: Jag börjar nästan alltid med känslan som låten ger mig. Den känslan brukar också bli riktningen för videon. Sedan följer en intensiv idéfas där hela bandet är involverat. Jag tolkar sällan texterna bokstavligt utan använder dem mer som vägledning.
Sättet jag gör musikvideor på har förändrats mycket de senaste åren. Tidigare arbetade jag ofta med stora filmteam och produktioner som nästan blev kortfilmer. Numera låter jag musiken tala mer för sig själv. Jag har också blivit tryggare i vad jag kan skapa på egen hand tillsammans med Slade och Larry, som båda är fantastiskt uttrycksfulla framför kameran. De senaste fyra videorna har jag i princip gjort själv med hjälp av dem och våra familjer. Fördelen med att vara filmskapare är att man redan har all utrustning som behövs.
Darkwave- och postpunkscenen har vuxit kraftigt de senaste åren. Hur har ni upplevt publikens respons?
Slade: Scenen är fantastisk. Det är den mest familjära musikscen jag känner till. Alla delar samma kärlek till något som är svårt att förklara. Det är en livsstil och ett sätt att se på världen. Fansen är det som driver oss framåt. De förstår verkligen vad vi försöker göra och verkar känna samma känslor som vi lägger in i musiken.
Larry: Att vara en del av den här scenen har alltid betytt mycket för mig. Att nu få uppleva den från scenen istället för från publiken är fantastiskt. Jag vill fortfarande stå i publiken, upptäcka nya band och träffa människor. Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta vara en del av scenen bara för att jag står på scenen själv.
Era texter kretsar ofta kring längtan, förlust, identitet och förvandling. Finns det känslomässiga områden ni fortfarande vill utforska?
Slade: Absolut. Faktum är att vi skrev en låt så sent som igår som gjorde mig väldigt exalterad. I den är jag fast i ett hemsökt rum utan att riktigt veta vem som hemsöker mig. Larry blir då själva spöket. Vi älskar att bygga berättelser och flera perspektiv kring samma idé. Samtidigt vill vi alltid lämna utrymme för symbolik och egna tolkningar.
Hur hanterar ni kreativa meningsskiljaktigheter?
Slade: Förr var jag mer ego-driven och såg projektet som mitt eget barn. Men efter alla år med Basil och nu Larry har jag lärt mig att lita på deras idéer och instinkter. Jag kan fortfarande vara envis, men jag har också lärt mig att envishet ibland stänger dörren för något magiskt. Alla idéer är lika värdefulla.
Basil: Jag vill ge Slade mycket beröm för det. Att släppa kontrollen är svårt. Men vi har lärt oss att hantera både känslor och egon på ett moget sätt. Jag brukar ge saker tid att landa innan vi diskuterar sådant som fortfarande känns viktigt.
Om fem år, om allt går precis som ni hoppas, hur ser Crying Vessel ut då?
Slade: Vi vill turnera mycket mer. Tidigare har liveframträdanden ofta varit något vid sidan av, men nu med Larry i bandet är vår liveshow på en helt annan nivå. Dessutom får jag spela bas på scen, vilket ger mig enorm energi.
Larry: Om jag ska vara ärlig vill jag framför allt att vi ska ha roligt. Jag vill spela konserter, resa, träffa människor och skapa minnen tillsammans. Sedan finns det några personliga drömmar också, som att spela på Schwarzer Ball i Zürich, på Wave-Gotik-Treffen och en dag göra en spelning i Rumänien.
Vad tycker ni att dagens goth- och postpunkscen gör bättre än tidigare generationer?
Slade: Vi kom in ungefär samtidigt som den nya vågen av goth började växa fram igen. Jag växte upp med Type O Negative, Gary Numan, Depeche Mode och The Cure. Samtidigt inspirerades jag mycket av triphop. Min mentor Dean Garcia lärde mig mycket om samplingar och hur man kunde föra samman olika influenser i något modernt. Till slut föll allt på plats med A Beautiful Curse, som på många sätt blev en nystart för Crying Vessel. Nu arbetar vi faktiskt på vårt tionde album, vilket känns helt overkligt.
Ni verkar hela tiden bygga vidare på ett större universum av musik, bilder och berättelser. Vad väntar härnäst?
Slade: Universumet växer och fördjupas hela tiden. Tack vare Basil och Larry känns det nästan som att det har blivit en egen organism som lever sitt eget liv.
Basil: För mig handlar nästa steg om att verkligen etablera Crying Vessel som ett projekt med tre personer. Att ha en kvinnlig persona i bandet öppnar upp så många möjligheter, både musikaliskt och visuellt. Angels of Ruin var bara början. Vi har mycket kvar att utforska när det gäller kontraster, dualitet och olika perspektiv på samma berättelse.
Er senaste singel, ”Angels of Ruin”, släpptes för bara några veckor sedan. Berätta om den!
Slade: Det var vår första verkliga satsning där Larry och jag fick tydliga roller i både texter och berättande. Vi ville utforska tanken att människor, oavsett om de ses som goda eller onda, ofta begår samma misstag. Musikaliskt ville vi skapa något som ibland känns nästan himmelskt för att i nästa stund kasta lyssnaren tillbaka ned i mörkret. För mig känns det som låten där den nya sättningen verkligen hittade sig själv.
Basil: Videon kom till väldigt snabbt. Hela den är upplyst av ett enda stroboskopljus och alla ljusspår skapades direkt i kameran, utan efterbearbetning. Det passade perfekt till låtens tema om hur liten skillnaden mellan gott och ont egentligen kan vara. I ett ögonblick ser någon nästan helig ut, i nästa försvinner personen i mörkret.
Vad händer härnäst? Album, turnéer eller fler släpp?
Slade: Allt på samma gång, hoppas vi! Nya konserter, nytt album och fler projekt. Vi hoppas också få möjligheten att göra musik till datorspel. Det känns nästan galet att säga, men Hideo Kojima har delat vår musik. Om den når fram till honom kanske den också kan nå fram till fler människor inom spelvärlden. Det vore en dröm som går i uppfyllelse.
Till sist, vad vill ni säga till den växande svenska publiken?
Slade: Vi älskar Sverige, kulturen, landet och människorna. Vi skulle gärna komma dit för att spela.
Basil: Jag har bara varit i Sverige en gång, men jag älskade det. Vi hoppas verkligen kunna spela där snart.
Larry: Jag älskar Sverige, så till alla som läser detta: tack. Jag uppskattar varje person som stöttar oss. Förhoppningsvis får vi träffa er någon gång, antingen i Sverige eller här i Tyskland och Schweiz.