Analfabetism är ett projekt som bygger på samplingar, field recordings och allmänt experimenterande med allsköns elektroniska och akustiska hjälpmedel.
Den stora skillnaden mellan det här projektet och de flesta andra band/artister i genren är att det låter helt omänskligt. Du lyssnar inte på en person som vrider på reglage och trycker på tangenter, du lyssnar på något som låter uråldrigt och futuristiskt på samma gång.
Jag får upp små filmer och fragment av minnen jag inte visste att jag hade i mitt huvud när jag lyssnar intensivt. I fallet med ”Konsten att andas med en grep genom ena lungan” så målas det upp ett apokalyptiskt landskap där maskiner och icke-mänskliga väsen kommunicerar med varandra och det bästa jag kan göra är att försöka gömma mig så gott det är möjligt.
Det skrapar, viner och brusar förrädiskt. När man tror att det är säkert att komma fram så dyker det upp vansinniga och distade ljud som får håret på armarna att resa sig. Dark ambient möter Dödsindustri och till och med noise, om än i små doser.
Det är obarmhärtigt, extremt udda och väldigt, väldigt effektivt då lyssnaren lever sig in i musiken på ett närmast osunt sätt. Att lyssna på det här på hög volym i hörlurar kan inte vara hälsosamt. Ändå gör jag det med glädje varje gång det kommer ett nytt album.
Det här är i mitt personliga tycke ett album som kvalar in på Analfabetism topp-5 och den kanske bästa beskrivningen av hur det låter kanske min 14-åriga dotter stod för när hon lyssnade: ”Men...är det här ens musik?”
Jag är övertygad om att Herr Djurfeldt själv kommer bli mycket nöjd med det omdömet.
Till er andra: Lyssna och låt er förföras.
Eller förfasas.
