Allt handlar ju såklart om vad man själv har för preferenser, men jag har alltid tyckt att det ”gamla” Combichrist låtit mer svängigt, coolt och de hade alltid ett sanslöst driv i låtarna. Den väg de började gå med ”No Redemption” och ”We Love You” var helt enkelt inte min kopp te. Men, om jag har förstått det rätt, så fick mastermind Andy Leplegua ny energi i och med deras turné med ett oldschool set härom året och började göra mer elektroniska låtar. Detta resulterade i ett gäng fantastiska singlar i slutet på förra året.
Desolation, Rise och framförallt Feraline fick mig att dra efter andan av upphetsning!
Feraline har jag redan utnämnt till 2025 års bästa låt och jag vågar nog säga att den är topp-3 av alla låtar de gjort.På detta nyligen släppta album är det fler låtar av hög kvalitet som får upp min puls på ett ytterst tillfredställande sätt. Born Deströyer, Each Scar a Vision och The Future is a Memory är tre bra exempel på när Combichrist är som allra bäst och får till ett jävla ös med små medel.
Det är när gitarrerna blir dominerande i låtarna som de, i mitt tycke, tappar det coola och svängiga som jag alltid gillat. Gissningsvis återfinns bandets största fanbase i USA där de inte bryr sig om såna petitesser, men jag tror att många här i Europa håller med mig om att de tappar en dimension när de går all-in metal.
Det är säkert ett svårt minfält att kliva omkring på när man har två läger bland fansen, men jag tycker att ”The Venom in the Mouth of God” lyckas väldigt bra med att förena dessa två världar. Helt klart det bästa album de släppt sen ”Today We Are All Demons”.
