Duon Aery, bestående av Mi von Ahn och Joel Gabrielsson, förenar elektronisk känslighet med akustisk minimalism i sitt debutalbum Nowhere Stranger. Resultatet är en luftig och drömsk ljudvärld där teman som rotlöshet, mellanförskap och förändring vävs samman till något både sårbart och starkt. Med rötter i Umeå och Uppsala, och influenser från artister som Radiohead och Portishead, har Aery skapat musik som lika mycket känns som den låter.

 

Hej Aery! Hur är läget så här i hösten?

Joel: Hej Synth.nu

! Det känns roligt att hösten är i gång! Vi har just haft releasekonsert i Umeå för skivan, och är sugna på att spela mer framöver. Vi har en kommande spelning i Stockholm på lördag också och håller även på med lite andra projekt på sidan om.

 

Berätta vad är Aery? Vad betyder namnet? Vilka är ni och vad gör ni för musik?

Aery betyder något i stil med luftig eller eterisk på engelska. Vi tyckte att det passade både vår ljudbild och även känslan som vi båda bär med oss, en svårdefinierad känsla av att förändring är en del av det normala. Inget är statiskt och tillvaron är luftig. Annars är vi nog till hjärtat två vagabonder som hittat varandra musikaliskt. När vi lärde känna varandra kunde vi förenas i gemensamma musikreferenser såsom Radiohead, Thom Yorke, Portishead, Massive Attack, Nils Frahm mm.

 

Debutalbum ute 3 oktober. Berätta hur är känslan?

Joel: Det känns superfint och även en lättnad att få komma fram till ett avslut på en längre process. Vi påbörjade de första skisserna för skivan för över tre år sedan, men då förstod vi inte riktningen av musiken eller att det ens skulle bli ett band med skivsläpp. Det känns också spännande att se hur framtida låtar (som redan är på gång) kommer att utformas.

 

Ni har båda haft framgångsrika artistkarriärer på egna håll – vad var det som fick er att börja skapa musik tillsammans?

“Framgångsrika” är nog ett relativt ord hehe, men vi har definitivt varit väldigt aktiva med olika projekt på olika sätt. Vi träffades genom gemensamma vänner inom musikbranschen och insåg rätt fort att vi hade mycket gemensamt. Förutom liknande referenser gällande musik så har vi även på vissa sätt liknande bakgrunder där vi båda flyttat runt mycket under uppväxterna - det blev ett startskott till temat för albumet. Vi kunde bägge två även konstatera att det fanns lite diskrepans mellan musiken vi gör i våra soloprojekt och de genrer som vi ofta lyssnar på och blev nyfikna på om vi kunde skapa den musiken tillsammans istället. Vi gillar det lite skeva, inte helt tillrättalagda och polerade, experimentella ljudbilder. Efter att först ha funderat på om vi skulle spela in en cover bestämde vi oss istället för att börja skriva musik ihop.

 

Albumtiteln Nowhere Stranger känns både poetisk och dubbelbottnad. Hur växte den fram och vad betyder den för er?

Joel: “Nowhere Stranger” är taget från en textrad från låten ‘Closing Skies’ som finns med på skivan. Den beskriver ganska väl känslan av att inte känna sig hemma någonstans, men också överallt. Texten var från början ett collage av olika tankar och textrader, men bildade en enhet och förmedlade ungefär den känslan vi båda lever lite med.

 

Ni beskriver att ni skrivit utifrån teman som ”mellanförskap”, rotlöshet och förändring. Hur speglar de erfarenheter ni själva bär med er?´

Joel: Vi är båda uppvuxna på olika platser (Joel i Asien och Mi på olika platser i Sverige) och har flyttat runt mycket som barn och vuxna. En sådan bakgrund kan lätt skapa en känsla av rotlöshet eller mellanförskap eftersom det medför en del avvikande erfarenheter från majoriteten. Det är något man bär med sig, men det är inte nödvändigtvis negativt utan kan också vara en styrka; förmågan till anpassning och förståelse, att se på olika fenomen i samhället med en kritisk blick och att leta efter djupare existentiella värden i tillvaron. Det finns flera skikt i det.

 

Stommen till albumet är inspelad i era hemmastudios i Umeå och Uppsala. Vad har den miljön och DIY-processen betytt för ljudet och känslan i musiken?

Mi: Mycket! Låtarna växte ofta fram organiskt genom små ljudexperiment. De flesta låtarna har börjat med att Joel skickat över något trummaskins-beat och nån gitarrslinga inspelad på tape. Så kanske jag arrat upp en form och skrivit en sångmelodi och skickat tillbaka. Sen har Joel fått ytterligare någon idé för arr och vidareutvecklat det. På det sättet har vi skickat projekten fram och tillbaka, adderat, testat och finslipat. En rolig och inspirerande process tycker vi.

 

Finns det någon speciell mjuk- eller hårdvara som är ”Aery”?

Mi: Inte direkt, haha. Hela idén har byggt på att experimentera oss fram och då har vi använt ljud och samplingar från olika håll. På låten ‘Red carpet’ samarbetade vi med producenten Anton Sundell som tog det ytterligare en nivå, då han ville testa att mixa helt genom gitarrpedaler! Jag tror han smög in ett Playstation-reverb i processen också.

 

Ni blandar elektroniska element med akustisk minimalism, triphop och ambient. Hur hittade ni ert sound?

Mi: Det har vuxit fram organiskt genom att vi testat oss fram. Vi båda har tillfört aspekter från olika genrer som vi annars vistas i, och vi trivs väldigt bra i den syntes av dem som det här projektet landat i. Jag tycker det var väldigt härligt att höra att Joel har någon inbyggd Thom Yorke- harmonik inom sig som får blomma ut i det här projektet.

 

Samarbetet med producenten Thomas Harsem verkar ha varit centralt. Vad tillförde han i processen?

Joel: Thomas är en god vän sedan några år tillbaka och har en studio, Interval Mastering, i Uppsala. En dag när vi hängde där visade jag honom några skisser som vi jobbat på. Thomas blev taggad på materialet och blev sedan så småningom indragen i processen. Låtarna har oftast börjat med att jag och Mi skrivit och proddat upp material. När vi sedan känt oss nöjda, har vi tagit dem till Thomas. I studion har vi sedan justerat, ändrat eller gjort pålägg tillsammans. Thomas har också mixat och mastrat de flesta låtarna, co-producerat några och kommit med viktiga inspel. Han har varit jätteviktig för slutprodukten och soundet! Det känns lyxigt att få jobba med vänner.

 

Två remixer av Anton Sundell ger albumet en mörkare dimension. Hur känns det för er att höra er musik tolkad på det sättet?

Mi: Oerhört spännande att få uppleva vad en annan kreativ hjärna hör när den får sätta tänderna i ens musik! En låt kan ju låta på så många sätt. Och vi gillar generellt Antons ljudvärld oerhört mycket så det kändes kul och lyxigt att han ville göra två remixer, och roligt att dom fick två olika karaktärer. Den andra remixen släpps 31 oktober och vi tycker det blev en riktig banger! Låter lite modernt Prodigy. Hehe, en referens jag aldrig nånsin trodde jag skulle dra. Men det låter superfett och vi är taggad på att släppa den!

 

Ni planerar livespelningar och turné framöver – hur vill ni översätta det experimentella, detaljrika soundet till scenen?

Eftersom vi inte är ett åttamannaband behöver vi använda samplingar och backing racks som vi triggar igång parallellt med att vi spelar en del instrument. Det har varit lite klurigt att få ihop det, men vi tycker ändå att vi hittat en form som funkar för livesammanhang. Vi har också behövt skala av vissa delar eller ändra detaljer för att passa ny instrumentation. Att spela live med denna skiva är dock fortfarande lite nytt för oss så vi kommer nog behöva finslipa det längs vägen.

 

Om man som lyssnare bara hinner höra en enda låt från Nowhere Stranger – vilken borde det vara, och varför?

Mi: Sick Heart. Det var första låten vi släppte och representerar något som är en del av vår styrka - att vi sjunger ihop och våra röster får bli en röst tillsammans.