Med The Haunting of Us kliver BlakLight djupare in i mörkret än någonsin tidigare. Det Los Angeles-baserade dark synthpop-bandet rör sig i gränslandet mellan det filmiska och det sårbara, där atmosfär, efterklang och känslomässig tyngd står i centrum. I denna intervju berättar Adam, Brian och Omar om albumets tillkomst, den kreativa dynamiken i bandet, att våga stanna i det oförlösta – och om planerna på att ta det nya materialet till Europas scener.

 

Tjena killar! Hur är livet i LA just nu?

Adam: LA känns alltid lite frånkopplat årstiderna – solsken och palmer istället för kyla och snö. Den kontrasten kan vara märklig, men det är också en bra tid att sakta ner och reflektera innan allt drar igång igen efter nyår.

Brian: Det är märkligt varmt här nu. Jag ser verkligen fram emot att få en ordentlig paus från allt om några veckor!

Omar: Jag ser definitivt fram emot helgerna. Mitt barn studerar just nu medicin i Norge och kommer hem på besök. Det är den längsta tid vi varit ifrån varandra, och avståndet gör återföreningen extra betydelsefull.

 

För den som ännu inte hört er musik – vilka är ni och hur skulle ni beskriva det ni gör?

Adam: BlakLight börjar alltid i atmosfär och känsla. Jag skriver musik utifrån ett emotionellt tillstånd snarare än en genre, med fokus på stämning, textur och rymd, och låter låtarna hitta sin form naturligt. Ofta landar vi i dark synthpop, men målet är alltid något uppslukande och filmiskt.

Brian: Vi brukar kalla oss dark synthpop, mest för att kunna placera oss i en genre.

Omar: Vi beskriver det oftast som dark synthpop. Musiken lutar tungt mot atmosfär och känsla – melankolisk, eftertänksam och medvetet återhållsam. Det handlar mindre om genre och mer om att skapa en känsla som stannar kvar.

 

Ert kommande album The Haunting of Us beskrivs som ert mest skuggtyngda och känslomässigt avskalade hittills. Vad var den första gnistan som satte tonen för den här mörkare, mer atmosfäriska riktningen?

Adam: För mig växte tonen fram ur mitt sinnestillstånd när jag jobbade med demon. Min fru stod inför hälsoutmaningar, och den emotionella tyngden i det påverkade musiken naturligt. Låtarna utvecklades organiskt och fick ett mörkare, mer atmosfäriskt uttryck som speglade hur jag kände mig.

Brian: Adam hade gjort massor av demon till albumet, och när det var dags för mig att kliva in valde jag ut en grupp låtar som kändes varierade men ändå sammanhållna. Textmässigt har jag vuxit som låtskrivare sedan första albumet och känner mig mer bekväm med att utforska nya teman och uttryck.

Omar: När jag kom med i bandet skrev Adam redan ur en mörkare emotionell plats. Demon bar på en tydlig tyngd. När vi jobbade vidare lade vi till lager som stödde melodierna och sången snarare än konkurrerade med dem, vilket lät atmosfären växa fram naturligt.

 

Detta är ert första fullängdsalbum med betydande bidrag från Omar Quiñones. Hur har Omars intåg förändrat er kreativa process – både musikaliskt och i bandets interna dynamik?

Adam: Omar har tillfört ett nytt djup. Jag bygger fortfarande den musikaliska grunden och produktionen, men när sången är på plats öppnar sig låtarna verkligen. Hans instinkt för återhållsamhet och tydlig intention kompletterar min dragning mot textur och lager väldigt väl.

Brian: För mig är det lätt att höra vilka delar Omar bidragit med – han har en helt annan stil än Adam, men de smälter ihop perfekt. Och hans bakgrundssång är fantastisk. På vårt andra album, Into the Void, tog jag in gästsångare bara för att bryta upp ljudbilden. Jag var trött på att bara höra min egen röst – nu har vi Omar.

Omar: Det som får bandet att fungera är tillit och tydliga roller. Adam bygger grunden som huvudproducent, och när sången är inspelad öppnar sig låtarna. Det är då samarbetet blir intuitivt och idéerna börjar flöda fritt.

Att arbeta med Brian är väldigt naturligt. Han förmedlar det emotionella centrumet genom sin sång, och jag bygger runt det. Ibland hör han något specifikt och styr fokus – det utbytet stärker alltid slutresultatet.

 

Hur balanserar ni det personliga med det konceptuella när ni skriver texter och formar albumets berättelse?

Adam: Mitt fokus ligger alltid på musiken, inte berättelsen. Om ett spår börjar i en personlig känsla försöker jag översätta det till stämning, textur och dynamik, och skapa en grund för Brians texter och Omars musikaliska tillägg.

Brian: Det är lite av båda, men jag kommer aldrig avslöja vad som är vad. Jag använder Adams demotitlar som språngbräda för att snabbt skriva en refräng och sedan verser som ger låten mening. Jag försöker alltid hålla texterna tillräckligt öppna för olika tolkningar.

Omar: Allt lyriskt jag bidrar med har sin grund i personliga erfarenheter. Jag vill lämna tillräckligt med utrymme för att lyssnaren ska kunna hitta sin egen mening.

 

Singlarna ”Leave a Light On”, ”Buried Alive” och ”Blind Vision” visar olika sidor av albumets ljudlandskap. När ni valde singlar – vad ville ni avslöja, och vad ville ni spara till albumet?

Adam: Jag brukar överlåta singelvalen till Brian, han har en stark känsla för hur låtar knyter an till lyssnare.

Brian: ”Buried Alive” var först tänkt som första singel, men Adam hade skrivit musiken till ”Blind Vision” innan jag hann spela in sången till ”Buried Alive”, så vi bytte ordning. Jag visste att ”Leave a Light On” skulle bli singel redan innan sången spelades in. ”Cruel” släpps som singel under det nya året.

Omar: Brian styr till stor del singelriktningen som huvudtextförfattare och sångare. Låtarna har redan tagit form långt innan de besluten tas. Vissa spår introducerar albumets emotionella värld, andra är tänkta att upptäckas i sitt fulla sammanhang.

 

Ni – och det skulle även jag säga – beskriver BlakLight som filmiskt. Fanns det någon särskild visuell estetik eller filmisk inspiration som präglade den här eran och albumets atmosfär?

Adam: Fotografierna som min bror Kevin tar har ett slags stillhet och tvetydighet som passar perfekt till musiken. Vi tänker inte i direkta filmreferenser – det handlar mer om att bilderna ska kännas som ett fruset ögonblick ur en större, osedd berättelse.

Brian: Visuellt har vi använt Kevins fotografier till varje släpp. Adam valde den här bilden för flera år sedan, och jag har valt singelbilder som delar samma estetik.

Omar: Vår visuella värld kommer från Kevins fotografier. Vi reagerar instinktivt snarare än att tvinga fram en berättelse. Det enkla och konsekventa speglar musikens ton.

 

The Haunting of Us tycks utforska de sköra ytorna i relationer och det som finns kvar när något gått sönder. Är albumet sprunget ur kollektiva erfarenheter eller mer individuella berättelser?

Adam: För mig formas albumet av känslotillstånd snarare än konkreta berättelser. När jag skriver musik reagerar jag på spänning, avstånd och det som återstår när något förändras eller faller isär. De känslorna är ofta universella.

Brian: Vissa låtar är väldigt personliga, andra är skrivna ur andras perspektiv. Det finns också en medveten röd tråd genom albumet, med referenser till både tidigare låtar och spår som finns på skivan. Allt är väldigt genomtänkt.

Omar: Ur mitt perspektiv kommer låtarna från personliga erfarenheter. Det är den ärligheten som gör att lyssnare kan knyta an – inte genom förklaringar, utan genom igenkänning.

 

Vilken roll spelar tålamod och dynamik i ert låtskrivande – och hur vet ni när en låt verkligen är färdig?

Adam: Tålamod är avgörande för att låtarna ska få utvecklas i sin egen takt. Jag fokuserar på hur lager och dynamik samverkar för att forma det emotionella flödet utan att tvinga fram något. Jag ärligt talat aldrig helt säker på om en låt är färdig – det handlar mer om när den är redo att delas.

Brian: Vi mixade faktiskt en ny version av ”Cruel” kvällen innan albumsläppet! Albumversionerna av ”Blind Vision” och ”Buried Alive” skiljer sig också från singlarna. Ofta vet vi att det är klart när vi måste ladda upp det till vår distributör. Jag är inte särskilt sentimental kring låtar – varje låt speglar ett ögonblick i tiden, och det kommer alltid en ny.

Omar: Tålamod är en stor del av processen. Adam tar ofta låtarna väldigt nära mål. När jag lägger harmonier tillför jag också subtila element som stödjer den emotionella riktningen. När allt känns balanserat och inget känns överflödigt vet vi att låten är klar.

 

Vilken mjukvara och hårdvara föredrar ni att arbeta med?

Adam: Jag jobbar främst i Logic med mjukvarusyntar i min hemmastudio. Programvara ger mig friheten att experimentera snabbt och forma idéer utan begränsningar.

Brian: Jag spelar in sång hemma i Reaper med olika plug-ins, inget märkvärdigt.

Omar: Jag jobbar i en hemmastudio byggd kring analoga syntar, samplers och modulär utrustning. Studio One är min huvudsakliga miljö för inspelning och produktion. Live använder jag Ableton för att automatisera ljussättning så att ljud och bild rör sig tillsammans. Vi utvecklar redan visuella idéer som kommer att introduceras 2026.

 

Ni tar med er det nya materialet till scenen 2026, med bekräftade spelningar på Dark Force Fest och Wave-Gotik-Treffen. Hur översätter ni albumets filmiska och sårbara kvaliteter till en liveupplevelse?

Brian: Eftersom albumet tog mycket längre tid än våra tidigare släpp har vi faktiskt redan spelat sex av de tio låtarna live – första gången vi spelat osläppt material. Det hjälpte mycket när det blev dags att spela in; jag var mer bekväm i sången och det var lättare att lägga till nya delar. Vi planerar också att spela albumet i sin helhet vid minst en spelning 2026.

Omar: Liveshowen är en förlängning av albumet. Visuals och ljus förstärker den emotionella atmosfären, särskilt i mindre lokaler. Det är en komplex process, men målet är alltid total inlevelse – att dra in publiken helt i musikens värld.

 

Sedan debuten har ni utvecklat ert sound utan att förlora BlakLights tydliga identitet. Vad driver er att fortsätta utvecklas, och var går gränsen mellan tillväxt och att tappa kärnan?

Adam: För mig handlar utveckling om att förfina intentionen snarare än att byta riktning. Så länge den emotionella kärnan är ärlig kan soundet utvecklas utan att identiteten går förlorad. Att veta vad man inte ska lägga till har blivit lika viktigt som att utforska nya idéer.

Brian: Jag lutar ofta åt en traditionell vers–refräng–vers-struktur, och den har vi till stor del behållit, samtidigt som vi breddat vår musikaliska palett och skrivit bättre hooks och texter. Och så har vi vårt mer instrumentala album tHE pADDED rOOM, som tänjer på gränserna. Uppföljaren kommer 2026.

Omar: Vi inspireras av varandra, och det håller bandet i rörelse. Jag lyssnar också långt utanför vår genre och hämtar influenser därifrån. Utveckling handlar för mig inte om att tappa identitet – utan om att förfina den.

 

Titeln The Haunting of Us antyder att vi hemsöks lika mycket av våra minnen som av varandra. Vad hoppas ni att lyssnarna bär med sig efter att ha hört albumet från början till slut?

Adam: Jag hoppas att lyssnarna känner sig förstådda snarare än att få avslut. Albumet försöker inte erbjuda lösningar – det stannar i osäkerheten och lämnar utrymme för reflektion. Om någon känner sig mindre ensam i det rummet har musiken gjort sitt.

Brian: När Into the Void kom ut kände jag mig mer optimistisk. Med det här albumet lämnar vi inte saker på samma ljusa not. Det är betydligt mindre hoppfullt.

Omar: Jag hoppas att lyssnarna tar med sig det som berör dem djupast. Med all osäkerhet och starka känslor i världen just nu ger albumet mig en känsla av lugn – en påminnelse om att vi, även i svåra stunder, kommer att klara oss.

 

Så – vad händer härnäst?

Adam: För min del handlar det om att fortsätta skriva och bygga ny musik. Kreativt känns det väldigt aktivt och framåtriktat.

Brian: Vi har remixer av ”Buried Alive”, ”Leave a Light On”, ”Cruel” och ”The Haunting of Us” planerade till 2026. Dessutom kommer en cover-EP i juni, en EP med nytt material troligen till hösten, och någonstans däremellan vårt andra mer instrumentala album tHE cELLAR dOOR.

Omar: Mycket ligger framför oss – nya släpp, nya idéer och fortsatt utveckling. Adam och jag kommer också att vidareutveckla vårt sidoprojekt Beautiful Crisis.

 

Kommer ni kanske att besöka oss i Sverige framöver?

Brian: Vi besöker Tyskland för allra första gången 2026 och spelar på Wave-Gotik-Treffen, och vi jobbar på att lägga till fler europeiska datum. Sverige vore fantastiskt! Vi såg att Mesh spelar i Sverige precis när vi anländer till Europa – det vore en dröm att få vara förband. Eller så köper vi bara biljett och går på konserten.

Omar: Vi arbetar aktivt med att stärka vår närvaro i Europa och Sydamerika. Sverige är definitivt en del av den planen.