Med nya albumet The Coloured Breeze Is a New Dimension fortsätter Twice a Man sin organiska och tidlöst experimentella resa. I en öppenhjärtig intervju berättar Gasleben, Dan och Jocke om naturens kraft, musikens djup och varför de fortfarande, efter snart fem decennier, drivs av viljan att överraska både sig själva och lyssnaren. .

 

Halloj gubbar allt väl?

Gasleben: Hej, jo tack ”gubbarna” mår bra för det mesta.

 

”The Coloured Breeze Is a New Dimension” beskrivs som något som vuxit organiskt fram ur låten Dahlia. Hur såg den kreativa processen ut från det fröet till det färdiga albumet?

Gasleben: När vi skapar flyter idéerna till det olika styckena fram ur en stor gemensam klangbild där de olika ljudens egenskaper skapar de olika grenarna i det färdiga trädet. Ljuden byter plats, textfragment och harmonier flyttas emellan grenarna.

 

Dan: Låtarna Dahlia och Lotus skrevs för vårt samlingsalbum ”Songs of Future Memories” som kom tidigt 2023. Lotus var en slags slutpunkt, medan Dahlia fungerade som en startpunkt för något nytt. Temat i låten är att det är svårt att ta in alla hemskheter som händer i världen och att för att inte bli helt apatisk och deprimerad måste man försöka hitta glädjeämnen i livet. Vi vänder oss allt som oftast till naturen för att hämta kraft och finna ett inre lugn. Det här temat utvidgades in i processen med ”The Colored Breeze is a New Dimension”. Nyckelmeningen från Dahlia kanske är ”When I push the button, forward, nightingales start to sing”.

 

Jocke: Vi utgår alltid ifrån där vi är i stunden. Ibland är behovet att vara mer utåtriktat, denna gång går vi mer inåt för att hitta kraft. Kanske leder den kraften till ett mer utåtriktat album nästa gång, vem vet? Ibland andas vi in och ibland andas vi ut.

 

Ni beskriver albumet som en “organisk entitet” där spåren blommar i olika färger – vad innebär det konkret för er? Är det ljudbilden, texterna eller helheten?

Gasleben: Det är bara helheten som kan bära tilltalet i det vi vill förmedla. De olika komponenterna måste fungera tillsammans. Om inte klangbilden fungerar med sången eller ljuden inte kan bära harmoniken faller kommunikationen.

 

Dan: Vad gäller ljudbilden tycker jag att vi alltid haft en fot i vad man skulle kunna kalla en psykedelisk ljudbild, det blir mer och mer tydligt de senaste åren att vi blandar in referenser från vårt egna 60- och 70-tal, där vi har våra musikaliska rötter. Kanske gäller det framförallt hur jag lägger sången, men även hur det i stort sett alltid finns många lager i musiken att upptäcka.

Texterna har varierat genom åren, ibland har de varit mer samhällstillvända och handlat mycket om människans utsatthet i det moderna samhället, ibland om mer intima förhållanden, ibland starkt politiska, men det stora temat är naturen. Texterna är oftast mångtydiga då vi tycker det har en kvalitet att lyssnaren får bilda sig sin egen uppfattning och tolkning. Om man ska prata om något organiskt är det nog själva processen när vi gör låtarna, det växande i skapandet. Hur vi gemensamt bygger det där trädet med grenar, kvistar och blad som Gasleben pratade om tidigare.

 

Jocke: Vi plockar och bygger, tar bort och funderar. Målet är att bli berörd själv så att man kan beröra andra. Det är väl rätt organiskt?

 

Naturen spelar uppenbarligen en viktig roll, både som tema och ljudkälla. Hur har ni arbetat med naturens närvaro i det här albumet – är det till exempel nya fältinspelningar med?

Gasleben: Vår studio ligger på en öppen plats mitt i skogen så ljudet ifrån skogen slinker in nästan obemärkt. Men som på de flesta av våra album finns det alltid fragment av fältinspelningar som är medvetet gjorda för att andningen av den taktila verkligheten ska finnas med.

 

Det finns något tröstande men också dystert i skivans koncept – att vända sig mot naturen, vänner, konst och litteratur som skydd mot samtidens mörker. Hur har det här speglats i texterna och känslan i musiken?

Gasleben: Att tiden vi lever i är mörk är väl allmängods vid det här laget. Och i det konstanta nyhetsflödet är det svårt att ta sig till omedvetenhets lyx.

Men att då och då lägga sig på en äng genererar ett inre lugn. Men så fort man reser sig upp och tittar sig omkring vet man att man bör vara med och försvara ängen emot korruptionen som förintar vår relation till naturen.

Tröst och kamp.

 

Jocke: När vi får musiken att tala kan vi förmedla sorg, vemod och hopp på ett sätt som inte låter sig göras på annat vis.

 

Er musik har alltid haft ett miljöengagemang i grunden. Känns det annorlunda att skriva om dessa teman idag jämfört med på 80-talet, när de ännu var rätt ovanliga i populärmusik?

Gasleben: Förr såg vi hur saker började pyra och blåsa åt helt fel håll. Idag är elden lös och det är svårt att se hur den ska kunna stoppas.

 

Dan: Jo, men det känns som en ganska stor skillnad. Då var det mer slagord som Rädda Valarna, Förbjud skadliga ämnen eller Rädda havet! Tror att det har skett någon slags fördjupning i vårt förhållande till naturen. Det finns ny forskning om hur träd, växter, svampar förmedlar och utväxlar kemiska substanser, någon typ av språk. Vi börjar närma oss ett tänk om att vi är en del av något större och att vi är medvetandet som kan uppleva det. För mig handlar mycket av plattan om detta.

 

Ni sägs ha vårdat ert musikaliska DNA men också brutit er utanför “tidigare byggda trädgårdsmurar”. Vad har ni velat lämna bakom er – och vad har ni behållit?

Gasleben: I vårt gemensamma DNA ligger alltid längtan till att gå ett steg till. Hitta nya klangrum, ny musikalisk struktur eller nya vinklar i texterna.

Men det är svårt att överge sin ryggrad. Det är svårt att inte låta Twice a Man tillsammans. Förändringarna vi upplever är kanske mer reflexiva.

 

Jocke:: Vi blir ju ett nytt Twice a Man varje gång vi går in i ett projekt. Däri ligger utmaningen och nyfikenheten. Vi är ju faktiskt våra trognaste lyssnare också.

 

Pressmaterialet nämner influenser som Tangerine Dream, Gary Numan och Ultravox – men med en egen twist. Hur ser ni själva på er musik i relation till andra elektroniska artister, både förr och nu?

Gasleben: All inspiration vi tar in oavsett om det är från musik, konst, böcker eller film, är känslomässiga komponenter som mer ger en stämning när vi börjar jobba. Och vi har aldrig försökt hoppa i någon given fåra. Drivkraften har alltid varit att skapa det som vi tre vill höra just nu.

 

Dan: Tänker att vi aldrig riktigt varit i en bestämd riktning eller genre, det har växlat genom åren. Inspiration har kommit från rätt olika håll, det kan vara allt från tidiga ljudexperiment hos Pink Floyd eller Bela Bartoks stråkkvartetter till Joy Divisions mörkaste låtar eller Massive Attacks ljudbilder. Det närmaste vi kommit att vara en del av en musikalisk strömning var kanske i början av 80-talet, när den elektroniska musiken började kallas ”synth”, med artister som Fad Gadget, John Foxx, Human League med flera. Idag många år senare känner jag mer släktskap med konstnärer utanför musiken, som Tarkovskij, Beuys eller Derek Jarman. De lever inte längre, men jag finner mig ändå i dialog med dem och de inspirerar mig fortfarande.

 

Jocke: Den största drivkraften är nog att överraska sig själv positivt, tycker jag. Att fortfarande hitta ljud, melodier, rytmer och ord som berör en.

 

I snart fem decennier har ni utforskat både futuristiska och organiska uttryck. Vad är det som fortfarande driver er att skapa ny musik?

Gasleben: Vi är goda vänner som gillar att jobba tillsammans med en gemensam drivkraft att undersöka och expandera.

 

Dan: Att hela tiden utvecklas, att nå de där höjderna som ibland infinner sig, när musiken är något större än en själv, när man lyckas förmedla något unikt och framåtskridande, att ha gjort något som ingen annan kan göra, att söka det unika, den där känslan av att ”shit vad bra det blev”… det är en kick som man vill uppleva igen och igen och det är en gemensam glädje.

 

Ni har också ett imponerande CV utanför traditionella album – med musik för teater, konst, film och spel. Finns det inslag från dessa andra konstformer i det här albumet också?

Gasleben: Det finns inga gränser. De olika projekten korsbefruktar varandra. Det är det samma på detta albumet, samplingar (och estetik) som svävat omkring i teateruppsättningar finns där.

 

Om man lyssnar på albumet från början till slut – vad hoppas ni att lyssnaren bär med sig när sista tonen klingar ut?

Gasleben: En varm känsla av eftertanke. En vilja för att göra något för att rädda det som är vackert. En musikalisk resa man vill ta en gång till.

 

Jocke: Lyssnaren ska känna att en stor känslo-slev har rört om i deras sinnen.

 

Ni är veteraner med en stor fanbase - vad är er hälsning till dem?

Gasleben: Andas lugnt, men var på er vakt och ge inte upp. Vi kan vara rösten som bär framtiden till den plats där den borde finnas.