I augusti 1990 släppte Front Line Assembly sitt sjätte album (lite beroende på hur man räknar). Ett album som få andra band inom den hårdare elektroniska skolan lyckats överträffa sen dess.

Med ”Caustic Grip” tog bandet ett jättekliv när det gäller ljud, arrangemang, sång och produktion. I stort sett allt var större, hårdare, råare och tyngre.

Det var i mina ögon ett ”Front Line Assembly 2.0” och bandet gick från att vara ett band i mängden till att vara BANDET alla pratade om i våra kretsar och personligen ökade mitt intresse för gruppen något enormt i och med detta album.

 

Nu har det gått osannolika 35 år sedan albumets release och det är därför på sin plats att återstifta bekantskap med det, låt för låt. Och vem är bättre lämpad att göra det tillsammans med mig om inte FLA-konnässören och Release-skribenten Johan Carlsson!?

 

Hej, Johan! Nu ska vi nörda ner oss totalt i det här klassiska albumet. Hoppas att du är taggad?!

 

JC: Hej! Kul att bli tillfrågad, och ”Caustic Grip” passar extra bra eftersom det var min inkörsport till FLA och sedermera tyngre grejer. Innan dess lyssnade jag mest på synthpop som Pet Shop Boys, Depeche Mode och Erasure.

Precis som du säger så är det här FLA blir riktigt bra, enligt mig också. Michael Balch hoppade av för att rocka loss med Ministry-gänget, och tonåringen Rhys Fulber stiger in och fullständigt rockar ridbyxorna av dom andra banden i genren. Värt att nämna var också att ”Caustic Grip” var bandets första album som spelades in i en riktigt professionell studio, på ett lyxigt SSL-mixerbord. Det var även första gången dom jobbade med geniet Greg Reely som mixade alltihop, och som efter detta blev något av en extra medlem i bandet.

 

ML: Greg Reely. Mannen, myten legenden! Nu kastar vi oss över själva albumet, inget att vänta på. Nu åker vi!

 

Resist

ML: Det här är ju öppningslåtarnas öppningslåt, käftsmällarnas käftsmäll.

Att inleda med den här bomben till låt är ett genidrag. Jag minns att jag och min bästa kompis bara tittade på varandra utan att säga något den första gången vi lyssnade på plattan. I mina öron är det här en av världens bästa låtar i den tyngre elektroniska skolan sen.…någonsin. Fullständigt kompromisslös och Bill Leeb vrålar som om hans liv hänger på det. 11/10 från mig. Går det ens att inte hålla med, Johan?

 

JC: Håller man inte med borde man omyndigförklaras. Extremt hård öppning som sätter ribban direkt. Fortfarande stor favorit som dom ofta spelar live. Titeln passar också jävligt bra på t-shirts.

 

 

Victim

ML: En av FLA:s mest underskattade låtar i mitt tycke. Jag vet bara en person som nämnt denna som personlig favorit, och det är du, Johan.

Om ”Resist” var in your face så är den här mer introvert med massor av fantastiska små ljud och samplingar som flyger omkring i ljudbilden. Får nästan, nästan lite Kraftwerk-vibbar av de där små klickande ljuden som är ständigt närvarande låten igenom.

Även här briljerar Bill med sin röst. Han låter fullständigt galen!

 

JC: Det är just den läbbiga stämningen och Bills helt galna röst som gör att jag fastnat så för den här låten. Varken förr eller senare har han väst och frustat lika sinnessjukt som här. I viss mån gäller det även fler låtar på skivan; han kom åt nåt speciellt med sången här som han aldrig riktigt återkommit till senare.

 

 

Overkill

ML: Front Line Assembly goes Nitzer Ebb! Den här var ju först med på ”Provision”-tolvan och jag minns att jag inte var särskilt imponerad då, men idag älskar jag att dra på den här på riktigt hög volym när jag behöver vakna till mentalt. Väldigt rak EBM för att vara Leeb/Fulber. Det lustiga är att den här slår det mesta som släpps inom oldschool EBM än idag. Jag bara älskar zero fucks given-attityden i den här låten.

 

JC: Faktiskt så har aldrig ”Overkill” legat jättehögt på min FLA-lista. Ja, det är fullt ös medvetslös, men den saknar ändå något tycker jag. Jag har alltid haft svårt för såna här übersnabba trummor, som jag tycker minskar svänget, snarare än ökar. Det är först på slutet när lite atmosfäriska blipp dyker upp som jag tycker den får sitt existensberättigande.

 

 

Forge

ML: Det funkiga anslaget i den här låten får mig direkt att tänka på Cabaret Voltaire, som jag vet att Bill Leeb är ett stort fan av. Plattans första låt med lägre BPM, men det var nog nästan tvunget efter den inledningen?  Egentligen ett ganska typiskt albumspår, men absolut ingen utfyllnadslåt då sången än en gång manar till total uppmärksamhet.

Vad känner du för ”Forge”, Johan?

 

JC: Håller med, lite av en mellanakt kanske, men ändå ett otroligt starkt spår. Jag älskar hur låten eskalerar mot slutet, och hur Bills sång är fylld med inlevelse. En låt jag ofta återkommer till.

 

 

Provision

ML: Andra tolvan från albumet. Helt galet bra driv i den här! Jag har inte ens körkort men vill bara köra bil olagligt fort när jag hör den.

Den diskreta och ettriga gitarren är så jävla snygg och gör låten ännu tyngre och skitigare. Det tyckte jag till och med som gitarrhatande 18-åring...

Det här är helt klart en av FLA:s bästa singlar i karriären, och ändå finns det tre låtar på albumet jag tycker är bättre!

 

JC: Det här var den första låten jag hörde med FLA någonsin, vid en lyssningsstation på Mega Skivakademin i Stockholm. Den snäppet bättre 12”-versionen förvisso, men close enough. Som sagt, en av deras absolut starkaste låtar någonsin, och efter det var jag helt såld. Rhys har nämnt att han är sjukt nöjd med ackordbytena i refrängen.

 

 

Force Fed

ML: Även detta är en låt som jag inte var helt nöjd med när plattan släpptes. Tyckte den var för stökig och överdriven. Men man blir ju klokare ju äldre man blir så idag känner jag väl likadant för ”Force Fed” som jag känner för ”Overkill”; det är befriande galet, inte en tanke på om folk kommer gilla det eller inte. Bara sinnessjukt ös!

Fast den är svår att dansa till, Johan ☺

 

JC: Ja, dansar man till den här behöver man årskort hos en kiropraktor efteråt. ”Force Fed” har vuxit till sig mycket mer hos mig än ”Overkill”. Leeb och Fulber får verkligen maskinerna att låta som komplett galenskap, och den här råa, extremt stökiga stilen finner du bara på ”Caustic Grip”. Kanske är det Fulbers tonårshormoner som får utlopp. Man måste ju älska det.

 

 

Iceolate

ML: Världens bästa synthlåt, punkt slut. När maxin kom så var det en sån enorm skillnad mot hur bandet låtit innan och det var precis i min smak. Blev fullständigt golvad!

Hur många gånger har jag lyssnat på den här låten genom åren? 500? Den är fortfarande lika bra. Den är alltså 35 år gammal men den låter fortfarande som om den är gjord 10 år in i framtiden. Inget band i den här genren har kommit i närheten av den. Och frågan är om det någonsin kommer att komma en låt jag gillar mer?

Jag har bara superlativer att komma med.

Johan, är du lika förälskad i ”Iceolate” som jag är?

 

JC: Kort sagt, ja. Allt stämmer här. Extremt driv, frenetiska synthslingor som utan uppehåll hela tiden för låten framåt. Egentligen en ganska minimalistisk ljudbild, som förstärks av filmsamplingar. Kort sagt, en av världens bästa låtar. Tyvärr tycker Bill att den är svår att köra live, så jag vete fan om jag någonsin sett dom spela den?

Både den här låten och ”Provision” blev utsedda till ”single of the week” i den brittiska musiktidningen ”Melody Maker” vilket är ganska anmärkningsvärt.

 

 

Threshold

ML: Det här är nog den enda låten på albumet som jag skulle kunna trycka ”skip” på. Den tillhör inte mina favoriter. Det är i och för sig mördande konkurrens här, men den stryker lite för mycket medhårs. Inte dålig, men blir fullständigt uppäten av de andra låtarna i min mening.

 

JC: Nä nu jävlar! Det här är en av FLA:s bästa låtar ju! Jag har till och med gjort en cover på den som släpptes på en tribute-skiva vid namn ”Replicate 02” en gång i tiden. Älskar ljudbilden kombinerat med melodierna här, som bildar nåt slags industriell ballad. Mysigt värre.

 

 

Mental Distortion

ML: Topp-3 på albumet. Låten attackerar som en rabiessmittad grävling och hugger mot strupen. Underbart brutal. Jag hör inte ett ord av vad Bill sjunger här men det spelar liksom ingen roll, den är fulländad ändå.

Jag kan nästan höra den kollektiva sucken från andra band i genren när de hörde den för första gången. ”Hur fan ska vi kunna toppa det här” tänkte dom.

Det kan ni inte, svarar jag.

Johan, jag vet att ni hade alla FLA:s texter på Mindphaser.com, men just den här hade en hel del frågetecken när man ville kolla vad Bill sjöng, haha!

 

JC: Haha, ja jag kan tänka mig att Jon - eller vem det nu var - helt enkelt gav upp när dom försökte dechiffrera texterna för det är verkligen omöjligt att höra. Men du har helt rätt, det här så hårt att diamant känns som ett par mjukisbyxor i jämförelse. Soundet här är fan helt unikt, finns inget annat band som låter så här. Studsiga trummor och en atmosfär som byggs upp av Bills vansinniga sång, stökiga samplingar och iskalla synthljud. Ligger på min FLA topp 10.

 

 

The Chair

ML: Det här borde varit ett intro till albumet, tänkte jag första gången jag hörde den.

Men jag har insett att det bara hade förstört det första intrycket totalt. Nu blir den ju helt perfekt som ett outro så att ”Resist” kan tysta publiken direkt i inledningen istället.

Men den har väl använts som ett intro live, tror jag?

 

JC: Yes sir, den användes som intro på konserterna under den här eran. Jag älskar den här också, perfekt avslutning trots att den inte ens är med på vinylen. Faktiskt inte ”Mental Distortion” heller! Men skit i det, jag har mest lyssnat på CDn och där sitter den som gjuten.

 

 

Med det riktar jag ett stort tack till Johan Carlsson för att han ställde upp på den här idén!

Over and out..