• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

AMBIENT / ELECTRONIC

Mjukt, repetitivt och aningens olycksbådande.

Geir Jenssens nya album ”The way of time” är omisskännligt Biophere. Man sveps in i de analoga syntarnas varma ljud och de små repetitiva sekvenserna kommer och går som vågor vid standen i slow motion. Den här gången har han (precis som sitt album ”The petrified forrest” från 2017) byggt albumet runt Joan Lorrings röst. Denna gång från en radioteater från 1951 där hon läser från Elizabeth Madox Roberts roman ”The Time of Man”. Brottstycken av detta används genom hela albumet och gör att det nästan känns som han har tonsatt radioteatern 75 år efter den gjordes.

Albumet består av 5 låtar och en egenremixad variant på en av låtarna. Trots detta är albumet över 40 minuter för, precis som musiken, så har Biosphere ingen brådska. Låtarna breder långsamt ut sig och växer fram och tillbaka medan delar av Joan Lorrings uppläsning upprepas och liksom ställer frågor till lyssnaren. Det låter kanske flummigt, och det är det, men det är samtidigt något oroade över hur nästan existentiella frågor ställs till lyssnaren igen och igen. Det skulle kunna ha blivit lite väl pretentiöst, men i Jenssens händer så fungerar det.

Sedan är jag lite kluven om jag tycker att albumets väldigt homogena känsla är något bra eller inte. Första gången jag lyssnade igenom albumet så märkte jag knappt att det var olika låtar jag lyssnade på. Det är inte mycket som sticker ut och lyssnar man inte så noga så kan man kanske känna att albumet är lite samma samma. Men samtidigt är det en bedrift att faktiskt skapa ett så homogent verk och hålla samma allt så bra och skapa något som är mer av ett verk än bara spridda låtar. Jag landar nog till sist i att jag verkligen tycker om det här verket och älskar att bara svepas med i arrangemangen och bäddas in i ljudbilden samtidig som jag också börjar fråga mig “Are you scared of the end of the world?”