Dødsmaskin – ”Fiende”

ALBUM      Mattias Larsson    2018-07-12

Mästerlig!

10/10

NOISE / INDUSTRIAL / DARK AMBIENT

Dødsmaskins tredje skiva är en mer aggressiv historia än sina två föregångare. På ”Fiende” har deras mörka ambient blivit mer renodlad industri med sjok av muller och utbrott av brus och distortion. Den hotfulla stämningen som är ständigt närvarande kryper under huden på mig.

På sina två föregångare ”Fullstendig brennt” och ”Ingenting” så var det ambienta mörkret som att ligga och lyssna på något uråldrigt vidunder som låg långt nere i havsdjupet och morrade.  På ”Fiende” har det nått ytan och är därmed än mer skrämmande.

Det börjar redan på inledningslåten Syndrom. Ett gnisslande och skrapande intro avbryts efter 2:08 i en eruption av oljud. Jag blir helt tagen på sängen av kraften och brutaliteten. Det mynnar ut i ett sjukt tungt och taktfast malande som helt naglar fast mig.

Mästerligt!

 

Andra låten Konsekvens är högkvalitativ power noise i samma skola som Converter och Asche. Ett obarmhärtigt beat bär upp låten tills den nästan självdör i någon slags maskinell dödsryckning. Den Nya Døden hamrar bort alla tvivel jag möjligen hade när jag satte skivan i CD-spelaren. Det är så bra, så skickligt gjort. Dødsmaskin bygger upp musiken likt en skräckfilm där du inte vet vad som finns bakom nästa dörr eller vem det går att lita på.

Det går inte att slappna av för en sekund.

Det stenhårda beatet avbryts av ett lugnare parti som nästan blir sakralt men två minuter från slutet drar det igång igen, denna gång hårt distat. Den sista minuten blir det nästan tyst. Som om allting bara ligger och samlar kraft inför avslutningen.

 

I Sverige brukar vi ju säga att det norska språket låter glatt och käckt. I den fjärde låten Blod Fra Helvete låter det snarare som om en bödel uttalar din dödsdom. Håret reser sig på mina armar.

”Tro og intensjon strupes momentant når tiden forsvinner/Heretter er bare årsak og virkning” mässas med artikulerad röst och kontrasten med den brutala musiken blir snudd på ångestladdad. Drömmer jag?

I den avslutande elva minuter långa Posthum kommer en vägg av ljud mot mig, men fyra minuter in i låten slutar mullret abrupt och ersätts av ett mer ambient skimmer som ror låten i hamn.

 

Efter 5 låtar och 42 minuter är det slut. En fullständigt lysande skiva har nått vägs ände.

Det är en av de bästa industriplattor jag någonsin har hört och jag vågar till och med kalla ”Fiende” för ett mästerverk.

Wow.

 

SPOTIFY

FOTO HELENE SHIPPEY

COPYRIGHT (C) 2023