ELECTROPOP

Det som är vackert dör aldrig, det håller jag med om. Och Me The Tiger fortsätter på samma vackra väg, som på förra albumet Vitriolic, genom att göra energirik electropop med punkig attityd.

Falun-trion Me The Tiger (Gabriella Åström, Tobias Andersson och Jonas Martinsson) är tillbaka igen med sitt tredje album - What Is Beautiful Never Dies - och den känns som en naturlig fortsättning på förra albumet Vitriolic (2015) med energirik electropop med punkig attityd. Skillnaden är den här gången varirerar tempo flitigt från lågt, emotionellt vackra melodier till intensivt, dansant hektiskt tempo. Detta förklarar bandet är ett resultat av att de blivit seriösare på grund av det rådande, politiska klimatet och stämningen som råder i samhället. Det hörs i flera av albumets låtar.

Jag har två problem med albumet dock. Det ena är att produktionen känns lite för snyggt paketerad för sitt eget bästa. Det gör att melodierna inte bryter barriärerna tillräckligt mycket, så att överraskningsfaktorn blir lite lidande. Det andra är att det inte riktigt finns den där självklara hiten som Vitriolic hade med till exempel "What Promises Are Worth", "As We Really Are" och "Headlines".

Med det sagt så innehåller What Is Beautiful Never Dies definitivt ändå några diamanter i gruvan. Senaste singeln "Hollow" har lite Rein-vibbar i verserna och attityden. ”Hiraeth” växlar flitigt mellan en lågt, emotionellt vacker melodi till en intensivt, dansant tempo. Det känns väldigt uppfriskande och är en ny sida av bandet. Sedan gillar jag deras svenska material, som "Saknaden". Resterande albumspår fungerar rätt så bra, men sticker inte ut tillräckligt mycket för mig personligen.

Inför kommande musiksläpp önskar jag att bandet vågar släppa lite på handbromsen, som de gjorde under Vitriolic, men ändå fortsätta att göra starka melodier.

SPOTIFY