• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

SYNTHPOP

Legendariska Page levererar en stabil platta som soundmässigt blickar tillbaka till den elektroniska popmusikens barndom. John Foxx, Gary Numan och tidiga Kraftwerk är band som dyker upp i huvudet när man lyssnar på plattan med årets överlägset bästa albumtitel.

Jag började lyssna på Page när jag gick på högstadiet och var en trogen lyssnare fram till albumet ”Glad”. Då hade EBM slagit klorna i mig på allvar och jag tappade intresset för allt som inte var hårt, ilsket och brutalt. Men, man blir ju äldre och förhoppningsvis klokare så när Page gjorde comeback med plattan ”Nu” 2010 så stod jag där igen och lät mig förföras av Eddie Bengtssons smittsamma melodier och underfundiga texter.

Med den här skivan så tycker jag att han har lyckats hitta ett slags retrofuturistiskt sound. Det låter gammalt och nytt på en och samma gång och produktionen är sådär muskulös och ”in your face” som jag är så löjligt svag för.

Inledande singeln Krasch sätter tonen med sin smittande synthslinga och sin karaktäristiskt banala och effektiva text och refräng.

Äkta Page.

Den första halvan av plattan är den bästa. Här återfinns några av de bästa låtar Eddie har komponerat i mitt tycke. Spottar Långt, Det Var Ingenting och Min Stad känns alla som blivande klassiker i Pagelandet.

Texterna är en blandning av det nostalgiska, det nutidskritiska och det betraktande.

Tyvärr tappar skivan lite av flytet när låtarna Utanför och Saker Som Inte Går avlöser varandra. De två tillsammans med den avslutande Tid För En Kyss är de låtar jag inte kommit in i alls, trots åtskilliga genomlyssningar.

Det verkar dock fortfarande vara så att Page musik är väldigt smal, trots att musiken är både direkt och catchy. Jag satte nämligen på skivan i butiken där jag jobbar och fick efter bara någon halvtimme frågan ”Men vad är det för MUSIK du spelar”? av flera kunder.

Man kan inte tillfredsställa alla, men Page har i alla fall tillfredsställt mig.

Igen.