Gustaf Hull  2016-10-12

TEKNIKEN SOM SKAPADE MUSIKEN

Eddie Bengtsson

DISKOGRAFI - PAGE

Page (1991)

Hallå (var tog månbasen vägen?) (1994)

Lost tapes (1994)

Glad (1995)

Hur så? (1996)

Helt nära (1998)

Nu (2010)

Hemma (2013)

Så pass! Page 1980-2000 (2000)

Page live på SAMA 2000 (2000)

 

PAGE - SINGLAR

Dansande man / Aldrig mer (1984)

Som skjuten ur en kanon (1987)

Blå fötter (1987)

Som en vind (1989)

Bilmusik (1994)

Förlåt (1995)

Jag väntar (1995)

Står i din väg (1996)

Hur mår du? (1994)

Svänger (1994)

På ett berg (1994)

Ibland (1997)

Ingenting kvar (1994)

Som det var (1999)

Ett S.O.S (2010)

Tid För En Kyss (2015)
Är Det Jag Som Är En Idiot (2016)

 

 

DISKOGRAFI - SISTA MANNEN PÅ JORDEN
Först i rymden (1998)

Ligger tyst ett tag med (1998)

Luft (2000)

Ok, Ok, Ok (2001)

Lost tapes, Paleontologi (2004)

Tredje Våningen (2007)

 

 

DISKOGRAFI - S.P.O.C.K (1993-1997)
Five Year Mission (1993)

Alien Worlds Skivan (1995)

A Piece of the Action - Dubbel samlings-CD (1995)

Assignment: Earth (1997)

 

 

DISKOGRAFI - ÖVRIGT
Jeddy 3 "Do The Angels See Where I Go"
Jeddy 3 "Everybody Is"
My God Damn Territory (producent)

I denna artikelserie pratar vi med artister om syntarna som präglat deras sound, men även om influenser, tillbakablickar och anekdoter.

Exklusiv intervju med

Eddie Bengtsson

Som en av den svenska synthens största profiler är det inte annat än att synth.nu är väldigt stolta att presentera honom som nästa person i vår serie "Tekniken som skapade musiken". Vi antog att Eddie f.d. "Captain Eddie B Kirk" Bengtsson, med sin bakgrund i Page, SPOCK och Sista Mannen På Jorden, hade ett och annat att säga om synthesizers. Vi hade rätt. Det ledde till en intressant intervju om tekniken, men  i högsta grad även musiken i Eddies karriär. Håll till godo.

Vilket var ditt första möte med elektronisk musik?

Mitt allra första möte med elektronisk musik var när vi hälsade på min kusiner i Österrike. Jag hade med mig Kiss nya platta Destroyer, vilket jag kan tänka mig låter lite oväntat för läsarna. I vilket fall, det var 1975 och jag spelade upp Kiss för mina något äldre kusiner utan att de blev nämnvärt imponerade utav musiken. Istället så sa de, kom ska du få höra något riktigt bra! Och så satte de på Radioactivity med Kraftwerk. Det var mitt första möte med elektronisk musik och aldrig för hade jag hört något liknande, och det lämnade helt klart spår.

 

Var det då du kände att du ville skapa egen elektronisk musik?

Nej, de var inte då. Det fanns inga tankar på att starta ett band än mindre ett elektroniskt sådant. Jag tror inte ens jag visste vad en synthesizer var för något. Har inget minne av att mina kusiner förklarade det heller. Så omkring 1975 så var det enda musicerandet från mitt håll att trumma på läderpallen där hemma med i träslöjden egentillverkade trumpinnar. Min dröm var att spela trummor och det var så småningom ett trumset jag köpte.

 

Vilken var din första synt?

Min första synt var två syntar som jag köpte på en och samma gång, en Korg MS-20 och en Korg MS-10. Dessa kompletterades ganska snart med en begagnad Roland Rythm Ace rytmbox.

 

Vad jag förstår startade ni Page väldigt unga år. Var visionen ett renodlat syntband?

Exakt så var visionen. Vi ville vara ett svenskt Silicon Teens. En svensk poporkester som gjorde elektronisk pop på svenska.

 

Genombrottet kom väl med Dansande Man - runt 1983? Vad för utrusning jobbade ni med då?

Dansande Man var vårt första äventyr in i en studio. Mixerbord, effekter, mikrofoner och rullbandspelare, saker vi aldrig hade sett förut. Vi hade gjort demos tidigare, då med två kassettbandspelare med högtalareoch  externa mickar. Först spelade man in på en kassettbandspelare, sen tog man det som hade spelat in och spelade till det samtidigt som man spelade in på den andre kassettbandspelaren! Det blev inte den bästa kvalité på de demosarna kan jag säga. Sen träffade vi Anders Eliasson och han ägde, eller lånade, en Fostex  portastudio, och då blev det väldigt avancerat och proffsigt tyckte man. Instrumentparken kring Dansande Man och ett bra tag framåt var tre stycken Sequential Circuts Pro1 och en Roland TR808. TR808 fick ibland trigga ett Ultsounds trumsystem.

 

 

Hur fungerade liveuppträdandena? Vad för sequencers användes?

Vi hade som grundidé att sequensers, polyfoni och inspelat var fusk. Så därför gjorde vi allt ”för hand”. Nu när jag tänker efter så var det kanske också så, att den inställningen grundade sig lite i att vi hade inget annat val, då dylika saker var alldeles för dyra för vår tämligen obefintliga budget. När Page gick från kvartett, till trio till duo (Marina och jag) så förstod vi det omöjliga att undvika färdiginspelat/backtrack, så vi körde backtrack på kassettband. På den tiden så slarvade jag med tuningen när vi spelade in backtracks, så det blev ofta att flera låtar var stämda olika och när det väl upptäcktes så var det försent. Som tur var så hyrde vi alltid (för en 100-lapp per tillfälle) ett kassettdäck som, intressant nog, hade en pitchfunktion (undrar varför!). Så ibland blev det så att man stämde bakgrunden efter synten. Och det var ett väldigt jobbigt och irriterande moment.

Det mynnade så småningom ut i att 1: Jag köpte en liten tuningbox (klokt gjort) och 2: Vi uppgraderade till rullbandspelare. Det blev till och med så att vi började använda sequensers, den som fanns på Pro1an.

 

När började du jobba med dator - DAW (Digital Audio Workstation)?

Det tog lång tid innan jag började använda dator i musikskapande. Datorer var dyra och förmodat invecklade och jag hade ju en portastudio. Dator blev det när i samband med Atari ST och det första Cubase - och helt plötsligt öppnade sig det en helt ny värld.

 

Det känns på något sätt som du ÄR hårdvara på något sätt. Har mjukvaran under någon era - sett till alla dina projekt - varit övervägande?

Aldrig faktiskt. Jag gillar syntar, inte bara för hur de låter, utan för hur de ser ut. Estetik är viktigt, att kunna känna på sitt instrument är viktigt. En mjukvarosynt ”finns” liksom inte. Visst har jag mjukvarosyntar, fast det är väldigt sällan jag använder mig utav någon av dem.

 

Det känns också som du alltid hållit dig till mestadels analoga syntar. Sant?

Ja, monofoniska analoga syntar, var ett tag det jag ville, och vill fortfarande, i stor utsträckning att min musik ska stå för. Fast det där med monofoni har sedan länge fått stryka på foten. För ett tag sedan sålde jag bort alla min gamla maskiner, och det var en del, och köpte en ny maskinpark, mestadels Moog. De gamla maskinerna började kännas osäkra. Gick de sönder var det nästa kört. Så klart så saknar jag många av de syntarna nu och blir lite nostalgisk när jag tänker på mina numera sålda Korg PS-3100 och PS 3200. Men riktigt ångrar att jag sålde gör jag nog bara över min Moog Prodigy och Moog Rogue.

 

Finns det hårdvara som följt dig genom hela karriären?

Fram till ”den stora utrensningen” så var det mina MS-syntar och framför allt min gamla trotjänare Yamaha CS-15. Jag tror jag skrev någonstans på en platta att ”Yamaha CS-15, den enda synten man behöver”. Och så var det ofta. Jag använde den till allt, i de flesta fallen för att jag gav mig fan på att den skulle klara av allt. Lite för att visa att det som sätter gränserna är inte synten, utan vad DU kan göra med den.

 

När du jobbar med Sista Mannen På Jorden, utgår du då från samma teknik som du alltid gör eller har du ett annat arbetssätt för att särställa soundet från till exempel Page eller SPOCK?

Ett tag var det så att jag använde olika syntar till de olika banden, trodde att det kanske kunde påverka soundet lite, och det gjorde det nog. SMPJ var CS-15-bandet, Page var Pro1-bandet och SPOCK var Korg-bandet. Det fanns alltid en risk att det skulle börja låta likadant musikaliskt, så därför var det viktigt för mig och för resultatet, att försöka komma in i en sorts ”mode” innan man började komponera. Rent tekniskt, förutom det, så jobbar jag på samma sätt med allt som jag gör.

 

Du är inte producenten som dränker dina låtar i nya pluggar, german trumpets och plate reverb utan håller dig till en ganska minimalistisk ljudbild. Har du någon gång testat att gå utanför ”comfort zone:n”?

Ja, det har jag gjort vid flera tillfällen. Resultatet blir jag oftast nöjd med, men jag tycker inte att det är speciellt kul. Jag har en klar ide om hur jag vill att elektronisk musik ska låta och det är det jag försöker eftersträva. Intressant är, att det kanske ibland låter minimalistiskt trots att det är över 40 ljudpålägg.

 

Hur jobbar du idag?

Ja, här har jag, tyvärr kanske, stagnerat lite. Jag kör fortfarande ett Cubase VST. Men det är egentligen inte för att jag vill. Programmet är buggigt och hindrar mig ofta, även om jag är van vid alla ”procedurer” jag måste göra få att få det att fungera behjälpligt. Varje gång jag håller och skriver låtar så säger jag till mig själv, att nu är det fan dags att uppgradera! Trots det så blir det liksom inte av. Kanske för att jag känner mig osäker på vad det kommer att  innebära, jag är trygg i det jag kan. Dock har jag nu bestämt mig för att uppgradera. Efter nästa platta med Page, så är det dags.

 

Alla synttillverkare gör mycket nyproduktioner av gamla grejer nu. Till exempel ARP som dammat av Odyssey. Inte just den kanske – men är det något i de nya serierna du valt att satsa på?

Alla nyproduktioner och kloner och reissues irriterar mig. Varför måste allt vara tillgängligt för alla? Varför kan det inte få vara så att man kan få känna sig ”speciell” för att man äger ”den där synten” och ha den där sköna känslan av att man har något som inte alla andra har. Nu gäller det inte mig egentligen, eftersom alla mina syntar är nya, och är sådana som ”alla andra har”. Men jag menar tanken, alla ska kunna äga allt! Varför?  Jo, jag förstår varför. För att det finns ett behov och företagen är inte sena att se det behovet, samt ge köparna vad de vill ha. Men det är ändå den här känslan av att ”det magiska” med synthesizers och elektronisk musik är på väg att helt försvinna. Jag vet också att det är inte många som riktigt förstår vad jag menar, eller kan känna igen sig i tankegången.

Det jag har valt att satsa på är Moog. Jag har deras Voyager, Little Phatty, Sub Phatty, Sub37 och Minitaur, så jag är numera en Moogman. Och tänk, en gång i tiden irriterade jag mig jättemycket bara någon nämnde Moog!

 

Eddie håller sig till Moog. Bland annat Little Phatty.

 

Skriver du all musik framför synten?  Kommer du på nya låtar tack vare ett ljud i synt till exempel eller föds den på annat sätt?

Ett ljud är och har vad jag vet, nog aldrig varit något som triggat mig att göra en ny låt. Jag tänker utifrån ett popkoncept inte roligtljud-koncept. Nuförtiden kan man inte sätta sig och pyssla med musik när man vill, utan det får bli när det passar familjen. Så man kan säga att jag mentalt går och samlar inspiration och laddar ”den-där-känslanbatteriet” och när det sen blir tid, någon timme då och då, så är jag väl förbered mentalt och kan bara sätta igång och försöka förverkliga det som samlat inom mig. Jag har insett att det faktiskt är ett bra sätt. Det får en att längta efter att sätta sig ner med musiken. Det jämfört med att ”sätta mig ner och peta lite när jag har lust”.

 

Hur ser liveuppsättningen ut idag rent tekniskt? Hårdvara? Mainstage?

Vad det gäller Page, så är det (som alltid) väldigt enkelt. Marina har en Microkorg och jag har min Moog Sub Phatty, backtracks har vi som mp3 i dator.

 

Vad för musik influeras du av idag? Finns det några band inom synthscenen du gillar? Nya som gamla…

Vad som egentligen menas med ”synthscen” vet jag inte (jo jag fattar), eller vill inte spekulera över. Benämningen ”synth” som en musikgenre är oerhört förlegad och tämligen förnedrande. Jag hoppas att folk någon gång ska komma till den insikten. Med det sagt, så lämnar jag ämnet.

Vad det gäller elektronisk pop från 80-talet så är det inte mycket som lyckats behålla mitt intresse. Mycket har man lyssnat sönder och annat har förlorat sin charm. Ett fåtal saker är fortfarande lika bra som då och känns tidlöst fräscht med bibehållen kvalité. Klara exempel på det är Gary Numans tre ”första” plattor, så inte den som Tubeway army, Human Leagues - Reproduction och Travelouge, John Foxx – Metamatic, Kraftwerks ”klassiska” plattor och OMD:s fyra första. Det är dessa som har förtjänat en plats i min mobiltelefon. Dessa är alla band som fortsätter att inspirera mig. Inte på det sättet att jag försöker göra musik som låter som dessa, men de får mig att fortfarande gilla elektronisk musik.

Nu är inte som förr. Förr var elektronisk musik, och synthar, ovanliga, intressanta, spännande och magiska, nu är de bara normalt. Nästan all populär mainstreammusik är idag elektronisk, alla har alla syntar och magin är på väg bort. På dagens populär- och dansmusik skulle man faktiskt kunna tillämpa epitetet ”synth”, fast då i bemärkelsen ”syntetisk”, eftersom den känns mer konstgjord och automatiserad än någonsin. Som en klok person sa: Technology will destroy all sprit of individuality och jag är benägen att hålla med.

Trots det så finns det så klart artister som gör väldigt intressant elektronisk musik och ibland till och med bättre än saker jag hört tidigare. Artister/band som visat att de inte bara gör en bra låt utan som har förmåga att bra musik nästan hela tiden är band som Mirrors, som tyvärr inte finns längre, och artisten Whitey. Annars är det svårt att hitta bra nya band som kan leverera hela tiden, och jag vet, för jag letar efter ny musik hela tiden. Sen finns det så klart en uppsjö med bra electronicaartister, men som inte alltid håller, det som jag tycker är, hög kvalité.

 

Vad händer här näst?

Precis nyligen har ett band som heter My God Damn Territory  precis släppt en fullängdare, ett band som jag totalproducerade. Verkligen fantastisk bra och läcker indietronica och som rekommenderas alla musikälskare. Det som händer här näst är en ny singel med Page och i början på 2017 ett nytt album. SMPJ får vila, då jag bara kan och vill koncentrera mig på en sak i taget, det var det här med att komma i rätt ”mode” och nu är det Page-mode som gäller.

Ulrika Mild och jag tillsammans med Joakim Montelius jobbar också vidare på en ny singel med The Volt, som kommer att släppas till våren.

 

Sist av allt – vilken är tidernas viktigaste synt för dig?

Tidernas viktigaste synt får bli, för det är den jag jobbat mest med och använt mig mest av, Yamaha CS-15.

 

I vilket fall, det var 1975 och jag spelade upp Kiss för mina något äldre kusiner utan att de blev nämnvärt imponerade utav musiken. Istället så sa de, kom ska du få höra något riktigt bra! Och så satte de på Radioactivity med Kraftwerk.

Eddie köpte både en MS-10 och en MS-20 som första syntar.

Page från unga år. Fokus från start - ett svenskt synthband!

Sequential Circuts Pro1

Foto Daniel Karlsson

Atari ST - första datorn Eddie jobbade med.

SMPJ var CS-15-bandet, Page var Pro1-bandet och SPOCK var Korg-bandet.

Korg PS-3100

Och tänk, en gång i tiden irriterade jag mig jättemycket bara någon nämnde Moog!

Som en klok person sa: "Technology will destroy all sprit of individuality" och jag är benägen att hålla med.

Up next - ny singel med Page och ny platta 2017!

Yamaha CS-15. Den synth som betytt mest för Eddie.

COPYRIGHT (C) 2016