Foto från www.vanguardofficial.com

Intervju med

Berätta lite om hur Severe Illusion startade. Vad hade ni för musikaliska inspirationskällor? Vad var målet med musiken?

 Ja du. Det var bra länge sedan, men jag minns det än, åldern till trots. Någon gång på tyrannosauriernas tid, det vill säga sommaren år två tusen, satt jag i en replokal i Göteborg och surade över att en sladd inte fungerade och att det gjorde det omöjligt att spela in en grej jag just hittat på. I samma hus låg en liten teater, och i den råkade jag veta att det var fest och att jag var välkommen trots att den bara var för speciellt inbjuden publik. Där träffade jag på Ulf, som ju också är en rätt sur och gnällig typ. Vi hade alltså en del gemensamt.

Snart satt vi där och tjötade, som man gör i Göteborg. Vi var rörande överens om att all musik som gjordes var dålig och att någon borde göra bättre musik. Efter en stunds tjurande över detta lämnade vi festen och gick ner till min replokal och, ja, det var hur det hände.

 

Du säger ”all musik som gjordes var dålig”. Pratar vi om dålig musik a la Idol/Mello/Rix FM eller dålig elektronisk musik?

Faktiskt allt de där. Det finns massor av band som vill vara Nitzer Ebb trots att Nitzer Ebb redan finns. Det finns hur många band som helst som bara är intresserade av att göra dansmusik och uppnå någon form av kvasikändisskap. Den kreativitet som både tidig industri och EBM innebar hade i stor utsträckning gått förlorad redan när vi startade bandet, och vi ville göra något mer än så. Sen finns det ju alltid ett behov av att skapa alternativ till mainstreampop av alla slag. Så länge Per Gessle och Tompa Ledin och hela deras värld finns kvar så måste någon ställa sig på tvären. Jag har tagit på mig rollen att vara den någon, och önskar att fler tog på sig det ansvaret.

 

Vad hade ni då för musikaliska inspirationskällor?

Vår inspiration kommer, som jag var inne på, från ett håll som kanske inte är det vanliga. Vi motiveras av den musik vi inte tycker om. Sedan gillar vi en del musik också, och även om vi aldrig haft för avsikt att låta som någon som redan finns så tror jag det emellanåt lyser igenom.

Punken har ju varit närvarande i våra liv sedan barnsben, inte minst den rätt kassa men ack så underhållande lokala scenen i svenska småstäder. Ruska Tupp är ju ett namn som kan nämnas och IFK Gamla Saxon ett annat. Men det där är mer Ulf än mig.

Själv kommer jag framför allt från två håll, och inget av dessa är EBM eller Dark Electro som man kanske skulle gissa. Delvis är jag ett rätt stort fan och traditionell Industri och Power Electronics. SPK är en gammal favorit, Whitehouse är jag väldigt svag för, Megaptera är ju given, och även nutida varianter som The Vomit Arsonist, Gnawed, Folkstorm och så vidare.

Det andra hållet jag kommer i från är Commodore 64 scenen. Rob Hubbards Spellbound är faktiskt världens bästa låt, och den som inte håller med mig om det har helt enkelt fel.

 

Vad är målet med musiken?

Musiken har inget direkt mål. Jag har inga illusioner om att försöka rädda världen, men jag försöker tillföra något som jag tror att världen behöver. Det vill säga oväsen och förvirring. Om det funkar eller inte har jag ingen aning om.

 

Skivornas titlar, låttitlar och texterna är pessimistiska och dryper av svart ironi och kritik mot (som jag tolkar det) kapitalism, elitism och den trångsynta och oupplysta medelsvensson. Är jag helt fel ute? Berätta om era texter och teman.

Kanske. Ironi är nog något som förekommer, men om jag skulle vara mer upplyst än någon annan vet jag inte. Att få folk att tänka till tror jag är nyttigt, men att säga åt folk vad dom skall tycka är väldigt när fascism. Och någon fascist är jag inte.

Vidare är jag inte nödvändigtvis någon motståndare mot kapitalistisk ideologi. Jag tycker bara den är väldigt naiv. Men det är å andra sidan alla andra politiska ideologier jag känner till också.

När vi gjorde Discipline is Reward Enough en gång för länge sedan så var det någon som hade klagat på att våran musik var så negativ. Därför skrev vi väldigt positiva texter till den skivan. Vi var bland annat positiva till svält, krig, massövervakning och fundamentalism. En lite lustig men irriterande följd av att skriva en låt positiv till fundamentalism, var att vi antogs vara ett kristet band av en och annan kristen lyssnare. Där kan vi snacka om ironi.

Ett genomgående tema har annars varit att ta kotrollen över sin egen tillvaro, tänka själv och vikten av att inte låta någon styra över ens liv.

 

Vad driver dig personligen i ditt musikskapande? Vad vill du uppnå?

Galenskap, skulle jag förmoda. Det är ju vad som driver nästan alla konstformer. Ju närmare psykos man kommer med ett liveframträdande, desto bättre vill säga.

 

Severe Illusion har ju varit sitt sound ganska trogen sen starten. Har du aldrig känt behovet av att bli snäppet mer kommersiell och få en club hit a la ”Stalker”?

Alls inte. Vi har väl haft en och annat hit, om man skall använda det uttrycket, men kanske inte så mycket så i Sverige. Human Rites är en låt som jag vet spelats mycket på diverse dansgolv, och som det inte varit uppskattat när vi plockat bort den ur liveseten. Sedan ser jag inte riktigt något behov av att göra hittar för hittarnas skull. Popularitet är inte något jag är ute efter. Tvärt om, efter att vår första skiva beskrevs som 'den perfekta partyplattan' och andra liknande tillmälen i diverse publikationer på sin tid kände vi ett enormt behov av att göra något ganska klubbovänligt som uppföljare. Det kan ha varit det bästa beslut vi någonsin fattat.

 

Ditt sidoprojekt Instans. Hur föddes idén till det?

När vi satt och jobbade på Accomplishments of Leopold II så hade vi så löjligt många idéer, men rent konceptmässigt kunde vi inte få in allt på en och samma skiva. Därför bestämde vi oss för att göra en annan skiva och under ett annat namn. Vi spenderade två dagar med att göra sju låtar, vilket blev en demo som vi gav till vad han nu hette som hade Black Flames Records i Polen. Han ville att vi skulle göra tre skivor, om jag minns rätt, men vi fick inte ha med våran cover på Sunglasses at Night. Ja, vi hade en sån och ja, den var rätt kass. Dock spenderade han först en massa pengar på ett riktigt uselt aggrotechband som ingen gillade, så Black Flames la ner innan vi hann släppa skiva. Sedan vet vi inte riktigt hur det gick till, men på något skumt vis fick Dima på Advoxya Records nys om våra förehavanden och hörde av sig och ville släppa Common Ground åt oss. Och, ja, på den vägen är det väll. Vid det här laget har vi släppt tre album och en EP, och spelat några enstaka spelningar under det namnet.

 

Soundet hos Instans och Severe Illusion är ganska nära varandra. Är jag helt fel ute om jag påstår att de låtar med som du sållar bort från SE-plattorna blir Instans-låtar?

Jajamänsan, du är ute och cyklar! Med Instans så har vi försökt använda, för sin tid, hyfsat modern teknologi och med Severe Illusion jobbar vi rätt mycket med att kvadda ljud efter bästa förmåga. Sållar vi bort något ges det helt enkelt inte ut. Sedan finns det dom som gillar Severe Illusion mer, andra föredrar Instans.

På senaste Instansskivan, Derailed, har jag försökt att återskapa samma typ av ljud som vi tidigare använt mjukvara för att tillverka, fast med min modular. Jag är rätt stolt över resultatet. Där till så ville jag få till något som låter så som jag förställde mig framtiden när jag var barn. Den är ju nämligen inspelad i dåtidens framtid, som jag kom att inse. Min idé var att göra skivan som den skulle låta efter att det brutit ut en ny istid, vilket var skräckpropagandan innan Al Gore, och efter att Sovjetunionen hade atombombat ihjäl oss, vilket var skräckpropagandan innan Sovjetunionen slutade vara Sovjetunionen. Synthmusik för väldigt döda människor i framtiden, alltså.

 

Vad använder du för utrustning i ditt musikskapande? Hårdvara? Mjukvara? Favoritapparat?

Kastruller, stekpannor och badkar har jag använt ganska flitigt under åren. Man bankar på dom, spelar in ljudet och spelar sedan upp det långsammare. Man kan även vråla ner i ett badkar istället för att använda ett elektroniskt reverb. Jag har byggt en el-maracas av en gammal tjeckisk ölburk, en billig mikrofon från en kristen musikaffär i Jönköping, lite gamla skruvar och spikar som ligger inuti och skramlar, och lite gaffa. Den låter satan. Jag har ett dragspel, som jag inte riktigt behärskar.

En favorit som jag använt rätt mycket är en liten basstärkare av märket Park. Det som gör den användbar är att den är helt sönderkörd och att det är några rätt stora sprickor i högtalaren. Om man tar väldigt rena ljud och spelar upp dessa genom den, och sedan spelar in dom igen så är ljuden inte fullt så rena längre.

En klassiker är också circuit bending. Jag har lite gamla elektroniska leksaker som är pajade med lödkolv och lite extra sladdar och sånt här och var. Dom skräller och är fullständigt oförutsägbara.

Jag har en benfljöt från Colorado. Först slår björnarna ihjäl älgar och hjortar och andra lösa djur, sedan bygger Matthew från Of Earth and Sun instrument av deras skelettdelar.

Jag har varit ute en del i naturen och spelat in bland annat grodor och fåglar. På Shortcut to Civilization och No More Alive than you Deserve använder jag ganka många sådana ljud, men även inspelningar jag gjorde under tiden min gamla lägenhet i Södertälje renoverades. Betong borr och svärande finska byggarbetare, hur mycket mer Industri kan man hoppas på?

Naturligtvis har jag gått ner mig modularträsket också. Jag har en mindre uppsättning Eurorackprylar som jag använder både live och annars också. Detta är väl tydligast i Analfabetisms musik, rätt mycket i Boar Alarm och så använder jag det live med Alvar emellanåt.

Jag har en tresträngad bas. Det är precis vad det låter som, en vanlig fyrasträngad bas där en av strängarna har pajat och jag är för lat för att köpa en ny. Jag kan ju ändå inte spela bas något vidare.

 

Du nämner bandet Alvar. Är du fast medlem eller bara livemedlem?

Jag är bara livemedlem. Jag har inte skrivit en not åt dom, haha! Bandet består av J och J, som de föredrar att kalla sig, och live är det då även jag och Jimmy från Yabibo Hazurfa.

 

Berätta om dina mer renodlade industriella projekt Analfabetism och Boar Alarm. Vad var tanken bakom dessa? Inspirationskällor?

När jag var betydligt yngre än jag är nu gjorde jag musik under namnet Karl Spöke. Den lät skrämmande likt vad jag nu gör under Analfabetism. Det blev några spelningar, en CD-r och en kassett. Sent nittiotal i världsmetropolen Malmö. Sedan tog Severe Illusion all min tid ett tag, och det där kom av sig. Jag gjorde lite mer sån musik under namnet Knös och utan allt för stora ambitioner. Dock fick Peter från Megaptera nys om mina förehavanden, och bakom min rygg gick han och skvallrade för en viss herr Mantis från Malignant Records. Följden blev först en Negru Voda / Knös split, därefter började jag släppa samma sorts musik under namnet Analfabetism dock fortfarande på Malignant. Jag blir lätt stressad av musik som går för fort, så jag har en fallenhet för något långsammare saker.

Boar Alarm är en helt annan historia. Jag bodde i ärans och hjältarnas stad, Vancouver, BC, under en tid. Eftersom det var för krångligt, och inte minst rätt dyrt, att ta över hela Severe Illusion till Amerikaland, så behövde jag något annat att erbjuda samma publik. Något som jag kunde framföra egenhändigt.

Nu har jag alltid själv gillat atonal, minimalistisk, och allmänt oväsnig musik med attitydproblem, så då startade jag Boar Alarm. Tanken var ju bara att göra några spelningar i USA och Kanada när jag ändå var där och drällde en tid, men nu har jag varit i Ryssland och Danmark och inte minst så hade jag äran att öppna för Youth Code när dom var här för att skrika åt folk i Stockholm. Nu har jag gjort en bunt låtar till som jag är riktigt stolt över, så det blir en ny skiva. Det är inte över än.

 

När du sitter i studion, har du då bestämt dig innan att ”Idag är en Boar Alarm-dag” eller vet du det först efteråt?

Det brukar finnas en plan. Inte för en dag eller annan, utan ett album som skall släppas eller en spelning som behöver nya versioner av gamla låtar. Jag har ju rätt många olika projekt för mig, så om något skall bli klart någonsin så måste jag veta vad jag håller på med.

 

Av alla plattor du gjort. Vilka är dina tre favoriter och varför?

Det är en svår fråga. Lite frestad är jag väl att säga att allt jag gjort är så enastående bra att jag inte kan välja, men det är faktiskt inte sant. Sedan är det ju så att jag inte lyssnar så mycket på mina gamla skivor.

Instans senaste skiva, Derailed, är jag riktigt nöjd med. Dom två innan är bra också, men fungerade bara som en samling låtar. Den nya är tänkt som ett koncept, har ett intro och ett outro och fick precis den där stämningen som jag var ute efter. Sedan gillar jag hur musiken och omslaget hänger ihop. Jag vill alltid ha en fungerande helhet där, och det blev det verkligen. När jag var ute och fotade den där gamla rostiga tågbron i Seattle träffade jag dessutom min första vilda tvättbjörn.

Severe Illusions första skiva, Discipline is Reward Enough, var ju av avgörande betydelse när den kom. Följaktligen känns den viktig. Nu har vi ju gett ut den en gång till, fast med en massa extralåtar. Bland annat så är det med en liveimprovisation från för ruskigt länge sedan som vi gjorde i Belgien tillsammans med brittiska Seventh Harmonic. Dom hade aldrig hört oss förut, men vi lurade upp dom på scen att spela fiol och trumma och improviserad sång. Dessutom kunde jag inte ens själv texten.

Analfabetisms nästa skiva, ”Skammen”, kommer snart på Malignant, är det tänkt. Den är fruktansvärt deprimerande. Tror jag.

 

När man ska beskriva soundet hos Severe Illusion och Instans för någon så är det svårt att jämföra med något. Hur har du/ni lyckats med det unika soundet?

Förmodligen för att vi inte någonsin försökt vara någon annan än oss själva. Och för att vi främst inspireras av vad vi ogillar. Att vara på tvären mot sin omvärld kan vara lite av förklaringen alltså.

 

Vad har du för drömprojekt i framtiden? Är det någon artist du verkligen skulle vilka samarbeta med?

På en demo jag gjorde under namnet Knös för en förskräcklig massa år sedan hade jag hjälp av min vän Scrongo. Må han vila i frid. Scrongo var inte vem som helst, han var en Poicephalus Rufiventris, och som sådan mycket intresserad av ljud. Han bankade rytmer på mikrofonen och jag spelade in. Nu har jag en katt. Eller ja, katten är kattens katt, men den gör anspråk på en del av min bostad. Därtill finns här en stor padda som heter Tommy. Tommy vaktar min dörr om nätterna, men kommer inte in i huset. Ingen av dessa har visat något större intresse av musikaliska samarbeten. Men skulle möjligheten dyka upp, skulle jag gärna samarbeta över artgränserna igen.

 

Till sist - cad tycker du om den elektroniska musikscenen i Sverige idag? Vad är bra/dåligt? Något band du vill rekommendera för Synth.nus läsare?

Peter Nyströms Negru Voda finns ju, även om han gömmer sig ute i skogen och ytterst sällan spelar live. Jag är ganska svag för Trepaneringsritualen, som ju är något av det bästa som någonsin kommit från innanför landets gränser. Ett band som positivt överraskat nyligen var Dead Lines som tydligen gjorde en EP nyss, och som lät lovande. Hoppas han fortsätter.

Annars har väl den svenska scenen i stor utsträckning försjunkit i Hard Beat träsket, och jag är inte överdrivet entusiastisk. Dålig bas, dåliga trummor och någon som står och vrålar något dumt tillför inte något till musikscenen som behöver tillföras.

Det kanske finns massor av spännande musik som jag inte känner till. Det skall ju icke förglömmas, att jag är gammal, fet, och ganska ouppmärksam på min samtid. Det finns ett rätt bra band i Vancouver som heter Weird Candle. Dom uppmärksammade jag för att jag delade scen med dom för något år sedan. Men i Sverige har jag sämre koll.

Stort tack till Fredrik för den öppenhjärtiga intervjun. Inom en snar framtid kommer det alltså nya plattor med Analfabetism och Boar Alarm. Det är även en ny EP med Severe Illusion inplanerad senare i år. Gå gärna in på Bandcamp och förkovra er ytterligare.

 

 

Snart satt vi där och tjötade, som man gör i Göteborg. Vi var rörande överens om att all musik som gjordes var dålig och att någon borde göra bättre musik. Efter en stunds tjurande över detta lämnade vi festen och gick ner till min replokal och, ja, det var hur det hände.

Så länge Per Gessle och Tompa Ledin och hela deras värld finns kvar så måste någon ställa sig på tvären.

Musiken har inget direkt mål. Jag har inga illusioner om att försöka rädda världen, men jag försöker tillföra något som jag tror att världen behöver. Det vill säga oväsen och förvirring. Om det funkar eller inte har jag ingen aning om.

Galenskap, skulle jag förmoda. Det är ju vad som driver nästan alla konstformer. Ju närmare psykos man kommer med ett liveframträdande, desto bättre vill säga.

Tvärt om, efter att vår första skiva beskrevs som 'den perfekta partyplattan' och andra liknande tillmälen i diverse publikationer på sin tid kände vi ett enormt behov av att göra något ganska klubbovänligt som uppföljare. Det kan ha varit det bästa beslut vi någonsin fattat.

Min idé var att göra skivan som den skulle låta efter att det brutit ut en ny istid, vilket var skräckpropagandan innan Al Gore, och efter att Sovjetunionen hade atombombat ihjäl oss, vilket var skräckpropagandan innan Sovjetunionen slutade vara Sovjetunionen. Synthmusik för väldigt döda människor

i framtiden, alltså.

Jag har byggt en el-maracas av en gammal tjeckisk ölburk, en billig mikrofon från en kristen musikaffär i Jönköping, lite gamla skruvar och spikar som ligger inuti och skramlar, och lite gaffa. Den låter satan.

Jag har en tresträngad bas. Det är precis vad det låter som, en vanlig fyrasträngad bas där en av strängarna har pajat och jag är för lat för att köpa en ny. Jag kan ju ändå inte spela bas något vidare.

Jag har en benfljöt från Colorado. Först slår björnarna ihjäl älgar och hjortar och andra lösa djur, sedan bygger Matthew från Of Earth and Sun instrument av deras skelettdelar.

Det är en svår fråga. Lite frestad är jag väl att säga att allt jag gjort är så enastående bra att jag inte kan välja, men det är faktiskt inte sant.

Förmodligen för att vi inte någonsin försökt vara någon annan än oss själva. Och för att vi främst inspireras av vad vi ogillar. Att vara på tvären mot sin omvärld kan vara lite av förklaringen alltså.

Nu har jag en katt. Eller ja, katten är kattens katt, men den gör anspråk på en del av min bostad. Därtill finns här en stor padda som heter Tommy. Tommy vaktar min dörr om nätterna, men kommer inte in i huset. Ingen av dessa har visat något större intresse av musikaliska samarbeten.

Fredrik Djurfeldt
Severe Illusion – Instans – Analfabetism – Boar Alarm

Världens bästa låt enligt Fredrik. Håll med eller ha fel!

Jag köpte Severe Illusions första platta Discipline is Reward Enough när den kom år 2003 och blev helt golvad. En tung och egensinnig mix av EBM, industri och electro med en röst så förvriden av distortion att det inte längre gick att urskilja något mänskligt i den. Detta gäller ju i allra högsta grad också för de sidoprojekt som poppat upp genom åren. Musik som inte stryker medhårs.

 

 

 

Men trots att bandet släppt fyra fullängdare och ett antal EP genom åren så är det förvånansvärt många EBM/synth-fans som svarar ”vilka är det”? på frågan om de gillar bandet.

Detta är ju såklart helt oacceptabelt och därför beslöt jag mig för att ta kontakt med Mastermind Fredrik Djurfeldt och prata om hans olika projekt.

Det blev en lång intervju där vi avhandlade såväl hemmagjorda instrument som husdjur och svenska favoritband.

Text Mattias Larsson   2017-09-03

COPYRIGHT (C) 2016