Text: Mattias Larsson   2018-04-06

Och senare blev ju Hypnoskull ett provokativt projekt precis som du säger, och jag kände att jag ville inflika ”meddelanden” i den instrumentala musiken.

Så allt som oftast inkluderar jag udda break, eller intervaller eller oväntade icke-musikaliska element både på skiva och live. Detta för att störa lyssnaren och på sätt och vis påminna dem att de aldrig ska ta något för givet. Precis som livet. Allting kan ta slut på en sekund.

Själva kärnan i Hypnoskull var och kommer alltid förbli trummaskiner. Jag har använt massor av sådana genom åren. Tyvärr går de sönder förr eller senare då det kan gå lite vilt till när vi spelar live…

Så jag hade lite roligt åt det där och satte det namnet på en skiva som är fylld med hård breakcore. Sen snodde jag ju titeln från Panacea/DJ Scuds album ”Hardcore owes us money”.

Och för ett par veckor sen fick jag spela i Beirut för första gången. Som du hör är det väldigt svårt att peka ut bara en sak. Förhoppningsvis ligger det största fortfarande framför mig.

Det är ett tematiskt album om felval och det politiska läget i efterkrigs-Tyskland som slutade i onödigt våld. Hela efterkrigstiden i Europa, kalla kriget inkluderat, har verkligen färgat av sig på mig som person.

Någon gång under det sena 90-talet så var jag DJ på en klubb och lyckades med att på samma gång spela en Abba-låt, minns inte vilken, mixat med Merzbows ”Scum”.

Jag kunde inte motstå.

När jag hörde belgiska Hypnoskull första gången 1999 så hade jag lyssnat på (tyckte jag) ganska så extrem musik i femton års tid. Men jag var inte alls förberedd på den fullständiga attack som albumet ”Ffwd>Burnout!” innebar.

Alla mätare stod på 11 och produktionen var på gränsen hela tiden, vilket skapade benknäckande hårda beats som bara väntade på att få ge dig tinnitus. Med en anarkistisk approach har han släppt mängder av skivor under olika namn och låtit sig inspireras av i stort sett all elektronisk musik som finns. Att lyssna igenom en skiva med Hypnoskull är lite som att köra ett grispass på gymmet. Man blir helt slut efteråt.

 

Hur beskriver man bäst musiken? Är det Industriell techno? Hardcore noise? En kombination av dessa?

 

Hypnoskull aka Patrick Stevens skiter fullständigt i beteckningar när han gör musik under sina olika alias. Jag bestämde mig för att kontakta herr Stevens och fråga hur han ser på musikskapande, dagens industriscen och mycket annat.

 

När du började göra musik, vilka band var det som influerade dig där i början?

En svår fråga… När jag började 1990 så var det inte så många influenser förutom New Beat från 80-talets slut och lite EBM. Jag växte upp mellan Tyskland och Belgien och jag minns tydligt att t ex DAF var ständigt närvarande då de faktiskt hade några hits på de tyska listorna.

Någon gång runt 1991 blev jag introducerad till kassett-scenen och fick upp ögonen för riktigt extrem och experimentell industrimusik. Jag var väldigt inne på japansk noise på den tiden, Merzbow, Hanatarash, Incapacitants, Dissecting Table med flera.

Lite senare började jag göra techno och det var starten för den här radikala mixen av beats och noise.

 

Jag tycker mig ändå höra influenser från t ex Aphex Twin, Atari Teenage Riot och Hardcore/Gabber?

Jo, det var också influenser. Men de kom senare, under 90-talets andra hälft.

 

Vad är då anledningen till att du gör sån här musik? Är det att få folk att dansa? Att provocera? Självterapi?

När jag startade Hypnoskull 1992 så var det mitt första soloprojekt. Innan dess hade jag ingått i andra kollektiv och band och då jag ville göra musik även när jag var för mig själv så behövde jag ett soloprojekt.

Det var under samma tid som jag köpte några riktigt bra trummaskiner och kände ett behov av att kombinera noise med hårda beats.

Och senare blev ju Hypnoskull ett provokativt projekt precis som du säger, och jag kände att jag ville inflika ”meddelanden” i den instrumentala musiken. Så hela idén med att ha titlar som provocerar och säger nåt och ha konceptuella texter i CD-häftet föddes någon gång runt 1995.

Så, det är en mix. Jag vill få folk att dansa och ha kul men också få dem medvetna om att saker och ting aldrig är ”enkla” eller ”för-formaterade”. Så allt som oftast inkluderar jag udda break, eller intervaller eller oväntade icke-musikaliska element både på skiva och live. Detta för att störa lyssnaren och på sätt och vis påminna dem att de aldrig ska ta något för givet. Precis som livet. Allting kan ta slut på en sekund.

 

Hur ser då din kreativa process ut? Har du en klar idé om hur det ska låta eller improviserar du mycket?

För det mesta så kommer idéerna först, själva konceptet. Efter det måste jag ge mig själv en slags ”tidsplan” för att få tid att skapa de ljud som behövs till just det konceptet. Om jag inte satte upp en tidplan så skulle jag hålla på med ett album i flera år. Det vore hemskt.

Så man kan säga att Hypnoskull som projekt funkar allra bäst när musiken kommer extremt intuitivt. Ett koncept, ett tema, en tidplan för studioinspelning och lite tid för efterproduktion och sen klart.

 

De bästa grejerna jag gjort gjordes på 24 timmar i en studio, och då menar jag ett fullängdsalbum!

Det är inte för att säga ”Kolla på mig! Jag kan göra en platta på 24 timmar” utan för att förklara att impulsivitet är en superviktig faktor för mig i mitt skapande med Hypnoskull.

Jag är väldigt medveten om att det mesta i min produktion är enkel och avancerad på en och samma gång, men det är vad det projektet handlar om.

 

När du säger impulsivt, flera av dina skivor känns nästan som om de är gjorda i en session. Nästan som om de gjorts i realtid. Håller du med om det?

Absolut, framförallt de första skivorna. Nuförtiden jobbar jag ju naturligtvis väldigt annorlunda på grund av de tekniska framstegen när det gäller inspelning och så vidare.

Men ”back in the days” så jobbade vi med en live-setup i studion som var kopplad till en DAT-bandspelare. Så ja, det är kanske svårt att greppa idag, det här med ”liveinspelningar” i studio men flera av mina album gjordes så.

Men cirka 60% av de inspelningarna användes aldrig. Det var bara de låtar som fick rätt groove som användes till albumen.

 

Vad använder du då för utrustning i din studio? Hårdvara? Mjukvara?

Mestadels hårdvara. Själva kärnan i Hypnoskull var och kommer alltid förbli trummaskiner. Jag har använt massor av sådana genom åren. Tyvärr går de sönder förr eller senare då det kan gå lite vilt till när vi spelar live…

Förra året gick jag också tillbaka till att bara använda trummaskiner live. Innan dess brukade jag live-mixa på scenen och det var super, men jag kände att jag ville gå tillbaka till grunden igen.

Och sen är det ju så att i dagens studior så finns det mängder av mjukvara, men de använder jag bara till att göra ordentliga inspelningar med. Jag använder mest mjukvara när jag remixar åt andra projekt.

 

Jag har alltid undrat: Två av dina album är betitlade ”Electronic Music Means War To Us” och ”Industrial Owes Us Money”. Är det sarkasm eller finns det ett dolt budskap där?

Både sarkasm, provokation OCH dolt budskap. ”Electronic music means war to us” är en slogan som sammanfattar min tanke om hård musik; Musik som terapi för att släppa loss dina värsta sidor, din instängda aggression och våldsamhet på ett dansgolv istället för på gatan eller i ett krig.

Jag är pacifist men också realist, jag vet att människan besitter en enorm potential för att begå våldsamma handlingar. Att förneka det är i mina ögon ett brott, att ta itu med det är ett måste.

Så, jag föredrar att släppa lös allt det här i min egen musik och jag hoppas alltid att folk som lyssnar på mina skivor eller kommer till konserterna kan släppa lös sin inneboende ilska och bli bättre människor av det.

Dansgolvet är en metafor för slagfältet eller krigszonen, fast med regler. Det funkar för mig, och jag vet att det finns andra som tänker på samma sätt.

 

Och just det, ”Industrial owes us money” var samma typ av provokation, för jag hörde hela tiden från musikpressen att min musik var viktig för den post-industriella scenen, främst för att jag var en av de där första producenterna som blandade technorytmer med industri och noise. Så jag hade lite roligt åt det där och satte det namnet på en skiva som är fylld med hård breakcore. Sen snodde jag ju titeln från Panacea/DJ Scuds album ”Hardcore owes us money”. Panacea är en god vän till mig så det var en liten blinkning till honom också.

Jag älskar den titeln fortfarande! Den orsakade lite rabalder när den kom. Det är konstigt hur folk kan bli stötta av en albumtitel…?

 

Vad tycker du annars om den industriella scenen idag? Är den stark eller på väg åt fel håll?

För mig har alltid industri varit att experimentera ”mot” musikaliska regler och dogmer. Men också att inflika politiska eller sociologiska meddelanden.

Så industri för mig är det som exempelvis hände inom breakcore-scenen eller det som pågår nu inom den globala techno-scenen. ”Industriell techno” är jättestort nu.

Vad jag försöker säga är att jag inte anser mig tillhöra den industriella scenen, den där folk hela tiden refererar till det som varit.

Missförstå mig inte, jag älskar industrimusikens historia och band. Men jag vill inte bli en av de där som bara ser det gamla och missar det som pågår just nu.

Så jag är verkligen glad över att få spela på technoklubbar igen, för en väldigt ung publik, med en rå form av technofierad industri.

Jag letar hela tiden efter nya definitioner av det här ”gamla soundet”, att hela tiden leta upp gränserna för en genre och försöka tänja på dem på något sätt. Eller bara korsa dem, helt enkelt.

Jag har hört så mycket bra, ny industriell techno gjorda av superunga producenter. Så jag tycker verkligen att scenen är stark.

 

Vad är höjdpunkten i din karriär så här långt?

Helt omöjligt att svara på. Det har gått 25 år nu och visst minns jag när min första riktiga CD, ”Rhythmusmaschine 1-2”, kom ut på Ant-Zen (legendariskt skivbolag för industri, reds anm). Det var en höjdpunkt.

Men alla de andra albumen också. Alla liveshower och naturligtvis att få spela på legendariska CBGB´s i New York år 2000, eller Belgiens största alternativa festival Pukkelpop 2001.

Och för ett par veckor sen fick jag spela i Beirut för första gången. Som du hör är det väldigt svårt att peka ut bara en sak. Förhoppningsvis ligger det största fortfarande framför mig.

 

Sen har det ju varit massor av ”låga” stunder också, som jag tror alla artister har, men i dagens läge när man ska dela alla positiva händelser på sociala medier så är det ingen som vet om de dåliga perioderna.

 

Om du fick välja vilken artist som helst att ha ett samarbete med, vem skulle du välja?

Jag har haft den stora förmånen att jobba med människor jag verkligen respekterar. Några av dem har blivit goda vänner, till exempel den holländske hip-hopproducenten Kubus.

Men för att svara på din fråga så ska jag ge dig ett omöjligt svar; Jag skulle ha älskat att få samarbeta med Bryn Jones/Muslimgauze. Tyvärr kommer det aldrig att hända då han dog 1999. En av de saker jag verkligen ångrar är att det faktiskt var planerat att vi skulle jobba tillsammans i remixprojektet Muslimgauze/Sonar. Men jag hoppade av Sonar innan det blev av. Jag var ung och dum antar jag…

Jag anser dock fortfarande att Esplendor Geométrico och Muslimgauze var och är de riktiga pionjärerna inom rytmisk industri.

 

Tillbaka till nutiden. Din senaste skiva, ”Die 4 Generation” känns mycket mer nedtonad och tematisk. Inte så ”in your face” som vi är vana vid. Håller du med om det?

Ja. Du beskriver den helt perfekt! Det beror på att det är ett väldigt personligt album för mig och jag ville tänja på mina gränser i produktionen. Det blev precis som jag hade tänkt, men det är samtidigt långt ifrån hur jag gör mina liveshower. Det är ett tematiskt album om felval och det politiska läget i efterkrigs-Tyskland som slutade i onödigt våld. Hela efterkrigstiden i Europa, kalla kriget inkluderat, har verkligen färgat av sig på mig som person. Jag växte upp i den där instabila, surrealistiska verkligheten som var öst/väst-konflikten som hade nått sjuka nivåer på 80-talet, men som på slutet av decenniet ”tog slut” då Berlinmuren föll.

Men nästa skiva blir mer ”in your face” igen, eftersom jag spelar in som om det vore 1999 igen.

Men ”Die 4 Generation” är ett perfekt album att fira Hypnoskulls 25-årsjubileum med!

 

Sista frågan, som jag alltid ställer till utländska artister: Finns det något svenskt, elektroniskt/industriellt band du gillar?

Eftersom du säger elektroniskt så är Adam Beyer det första namnet jag kommer tänka på. Jag följde hans Drumcode Records-bolag väldigt noga runt 96/97. Det var grymt! En del av deras släpp var hårt och alldeles briljant. Sen gillar jag projektet SHXCXCHCXSH väldigt mycket.

Sen finns det en annan aspekt av det du frågade, som också är ett bra exempel på det jag nämnde tidigare om industri och att tänja på och korsa gränser. Varför inte, liksom?

Någon gång under det sena 90-talet så var jag DJ på en klubb och lyckades med att på samma gång spela en Abba-låt, minns inte vilken, mixat med Merzbows ”Scum”.

Jag kunde inte motstå.

 

 

Stort tack till Patrick Stevens för hans tid.

Och för er som vill fördjupa er i den rytmiska industrins förtjusande värld så finns de flesta av Hypnoskulls skivor på Spotify och Apple Music.

Kolla också upp hans sidoprojekt Sona Eact. Rekommenderas varmt!

 

 

 

HYPNOSKULL INTERVJU MED

Foto från www.vanguardofficial.com

COPYRIGHT (C) 2018