Det är få läsare på Synth.nu som inte hört talas om, köpt eller läst Tomas Zackarias Westbergs första bok i serien - "Synthare!".

Nu i september släpptes uppföljaren "Extrem!" som tar vid efter sommarlovet 1988. Tomas är nu 16 år och har börjat på en fotoskola inne i stan. Världen öppnar sig och vuxenlivet kommer allt närmare. Synthmusiken förändras, och med nya vänner kommer nya influenser.
Synth.nu passade på att intervjua författaren själv för att höra om arbetsprocessen och hur kärleken till synthen har utveklat sig.


Välkommen tillbaka med din nya bok ”Extrem! 1988-1990” – uppföljaren på ”Synthare! 1985-1988”. Hur har den första responsen varit?

Tack! Jo, men den verkar uppskattas även om den än så länge gått lite trögare att sälja in, det kanske är färre som identifierar sig som extrema än som synthare, haha.

 

För den som inte läst någon av dina böcker kan vi väl säga att de här två verken är serieböcker med ett dokumentärt perspektiv på dina ungdomsår där synthmusiken är i fokus och hur den har format dig. Är det en rättvis beskrivning?

Ja, absolut. De röda trådarna i böckerna är synthmusik, vänner och flickvänner. Jag läser mycket självbiografiska serier och det var när jag läste ”Today is the last day of the rest of your life” av Ulli Lust som tanken på att göra något om synthen föddes. Teveserien ”This is England” som handlar om skinheads och som utspelar sig under åren 1986, 1988 och 1990 inspirerade också mycket.

 

Var det självklart redan under arbetet med första boken att du skulle göra uppföljaren?

Ja, planen från början var att täcka in mina tonår som synthare mellan 1985 till 1990, men jag insåg mer eller mindre direkt att jag var tvungen att dela upp det i två delar för att mäkta med. Det tar sjukt lång tid att teckna serier, åtminstone för mig. Tre år per bok har jag lagt på detta.

 

Ok, men beskriv kort bara vad uppföljaren handlar om!

”Extrem!” täcker in mina två gymnasieår 1988-1990. Jag gick på yrkesgymnasium, en fotoskola i Stockholm. Det var en intensiv tid med nya vänner, nya intryck och nya musikaliska influenser ...

 

Bara för att kalibrera oss – hur naket är det dokumentära perspektivet? Det känns som det är 100 procent upplevda scener. Var skulle du själv sätta procenten i äkthet kontra fiktion?

Allt är i någon mån sant – det har hänt men kanske inte exakt så som det beskrivs. En händelse i serien kan vara en sammanslagning av fem, sex olika händelser. Sen är det ju också en fråga om var man väljer att lägga fokus. Man får göra en massa avvägningar och skarva lite för att få det att funka. Men jag skulle nog ändå säga att sanningshalten ligger på 95 procent, med reservation då för att det är min sanning, så som jag minns det.

 

Har det varit jobbigt att vara utlämnande?

Borde jag tycka det? Jag upplever inte de här serierna som utlämnande på ett privat plan, jag har också medvetet fokuserat på vad jag tycker är underhållande episoder, och undvikit stora känslor. Inte för att sånt saknades under perioden, men efter min första serieroman ”Total panik” som handlade om panikångest, sjukdom och död så ville jag göra något mer lättsamt. Men visst, man får bjuda på sig själv. Det finns ett par grejer i boken jag tycker är rejält pinsamma men som jag ändå tagit med för de visar på ett fint sätt hur verkligheten såg ut och hur man tänkte i den åldern.

 

Böckerna är ju båda en fullträff i igenkänning för säkert hur de flesta av Synth.nus läsare, som är födda runt 70-talet, tog sig genom skolan. Som minst i musiken. Vad får du för reaktioner av dina jämnåriga läsare? Hur har de yngre läsarna relaterat till dem – har du fått sådan respons?

Det är många som hör av sig och säger att de känner igen sig, det är riktigt kul. Men som du säger, de flesta är gamla synthare födda på 1970- talet. Serier för vuxna är smalt, serier för vuxna synthare är ännu smalare! Men det finns en fördel med att göra något riktigt smalt: en väldigt intresserad målgrupp. Nackdelen är förstås att det är svårt att nå ut utanför bubblan. Men ”Synthare!” har funnits på alla bibliotek i tre år nu och borde rimligtvis ha lästs av en del yngre ...

 

”Extrem!” tycker jag har en ännu tydligare koppling till synthen just med livespelningar och att du själv skapar dig en ännu tydligare identitet i musiken. Jag får också intrycket att det hände väldigt mycket för att handla om två år. Man kastas mellan upplevelser, känslor, möten. Ljust och mörkt. Hur ser du på de där komprimerade åren? Kaotiskt? Stökigt? Eller bara roligt?

Ja, det hände galet mycket på kort tid, och ännu mer i verkligheten. Rätt stora grejer som jag inte tagit med av olika anledningar. Jag ser ju helt klart tillbaka på de här formativa åren med värme, men det var också en jobbig tid med mycket tonårsångest och deppiga känslor. En knäpp grej är ju att det tagit längre tid att göra boken än det tog att uppleva allting i verkligheten!

 

Musikaliskt tycker jag mig se ett större fokus på mer hårdare toner, crossover och industripunk etc. Tröttnade du på synthpopen där vid 88-90?

Hårdare toner blev det redan tidigare, på högstadiet med EBM-vågen från Belgien, men sedan hände det ju något där kring 1988/1989 när

Young Gods och Ministry dök upp med sina samplade gitarrer. Det ledde till en jakt efter hårdare och tyngre riff som kom att färga hela 1990-talet för mig.

 

à;GRUMH... verkar ännu tydligare gjort ett väldigt starkt intryck på dig i livet utifrån boken. Hur är din relation till bandet idag?

De var jätteviktiga för mig mellan 1987-1990. Jag träffade dem första gången på Ritz 1987, gjorde ett zine om dem, startade sedan deras officiella nordiska fanclub och följde med dem på deras sverigeturné 1989. Jag blev också medlem i deras T-Circle, vilket betydde oerhört mycket för mig då, men det är en av de där grejerna som inte fick plats i boken. Vi har kontakt på social media, och jag får fortfarande rycka ut och greja med deras hemsida ibland. Det har tagit lång tid att återknyta till deras musik, men framför allt ”No way out”, ”Black vinyl under cover” och deras tolvor tycker jag håller än. à;GRUMH... var mer punk än de andra Belgiska EBM-banden, jag tror det var det som tilltalade mig.

 

Förutom berättelserna i dina serier finns ju mycket ”godis” mellan sidorna med affischer, låtar, bilder – ja, massor av nostalgi. Har du personligen varit noga med att spara allt sådant eller har det varit ett digert researcharbete att få fram allt?

Jag har lånat in en del, men det mesta är sånt som jag sparat på själv. Jag hade kunnat ha med mycket mer, men även bildsidorna ska vara en del av berättelsens flyt så det är mycket som fått stryka på foten.

 

En ruta jag har fastnat för väldigt mycket är en situation vid en busshållsplats där karaktären Tomas konstaterar ”Jag vill vara extrem ... men inte synas.”. Det tror jag många synthare kan relatera till. Att kanske vilja vara svår. Vad tror du själv att den här polariseringen mellan extrovert och introvert kommer sig av just i synthgenren?

Kul, den gillar jag med. Det är mer en personlig reflektion som handlar om mig och inget jag tänkt skulle vara typiskt synthare i allmänhet. Men kanske? När vi var på Bodyfest nyligen sa min kompis ”du, det finns ingen här inne som inte har någon form av diagnos”. We are the freaks ... det är fint!

 

Vi som jobbar med Synth.nu relaterar förstås till ditt arbete med ditt fanzine. Så har det ju börjat för många av oss. Hur är det med din journalistiska ådra idag? Skriver du några recensioner eller liknande?

Nej, men kanske blir det en blandning av skönlitterär text och serier i framtiden. Det är i alla fall något jag skulle vilja utforska.

 

Hur ser du på nostalgi? Längtar du tillbaka? Är böckerna tidsmaskiner eller bokslut sett ur din synvinkel?

Mer tidsmaskiner faktiskt. Det har i alla fall blivit ett slags utbyte – jag har gått tillbaka och levt i den här världen, gränsen mellan nu och då har i någon mening lösts upp och det har blivit väldigt verkligt för mig. Jag kan bli förvånad när jag märker hur avlägsen den här tiden är för andra. Det ligger väldigt nära för mig. Jag har nog alltid varit nostalgiskt lagd.

 

Och musiken då? Läser ett citat här om att du blivit mer synthare än du någonsin varit. Hur förhåller du dig till synthmusik idag?

Jag identifierar mig absolut som synthare. Jag menar att det är en identitet som förstärkts av att jobba med serierna, men också av att det är så mycket lättare att hitta ny musik idag. Allt bara växer och breddas hela tiden, med både nytt och gammalt. Man kan ju fortfarande upptäcka hur mycket musik som helst från säg 1981 som man aldrig hört tidigare! Egentligen var det bara under 1990-talet som jag tappade bort synthen. Kring år 2000 kom electroclashen och det var så skönt att höra rena, elektroniska ljud igen efter allt gitarrmangel.

 

Vilka artister har du med dig?

Från förr? De flesta har nog hängt kvar. Det är väl sällan man slutar gilla något som är bra? Kraftwerk och Depeche Mode är väl minsta gemensamma nämnare för alla synthare. à;GRUMH..., DAF och Devo är andra grupper från den tiden som tar upp lite extra bredd i skivhyllan.

 

Vilka artister från senare år har du plockat in bland favoriterna?

Jag tycker man upptäcker nytt nästan dagligen, men Sturm Café, Spark!, No Sleep By The Machine, Zweite Jugend och Nattskiftet är sådant som åker på riktigt ofta ... jag gillar när det svänger. Och att syntharna blivit vuxna och gör egen musik som hyllar de gamla hjältarna men samtidigt är egen och riktigt bra.

 

Vi ser ju en Tomas som sitter på rummet med en synth och porta och gör musik. Gör du själv någon musik idag?

Jag höll på och förde oväsen med de där grejerna fram till 1993, sen körde jag fast och sålde av alltihop. Jag tror det var kring 2014 som jag började leta efter nya grejer som skulle kunna funka för mig. I slutet av

2017 hade jag hittat rätt och då bestämde jag mig för att lägga två månader på att göra låtar, och sen släppa en vinyl EP oavsett resultat. Rätt typiskt mig, haha! Tanken var i alla fall att göra något som var väldigt enkelt, avskalat och lätt att förstå. Ingenting skulle vara konstigt. Därför valde jag bandnamnet Syntet, som kanske kan kännas lite fantasilöst. Hur som helst, det var roligt att göra låtar så jag fortsatte och i december 2020 släpptes albumet ”Hjärtats slag”.

 

Och ditt eget tecknande och författande då – vad händer här näst?

Den närmaste tiden är vigd åt fortsatt musikskapande. Sen får vi se när och i vilket format jag tar serietecknande vidare ...

 

Blir det en tredje bok i serien?

Synthspåret är nog rätt avslutat, men visst skulle jag kunna fortsätta på tidslinjen med mitt 1990-tal med grunge, hip-hop, gatukonst, nycirkus och knäppa arbetsplatser ... Att lägga tre år på att återuppleva den tiden i slow motion är inget som lockar mig just precis nu, men man ska aldrig säga aldrig!

 

 

 

 

 

”Att teckna Synthare! och Extrem! har varit lite som att framkalla en rulle film som blivit liggande i 35 år. Att få se gamla minnen komma till liv igen. Jag har suttit och tecknat i sex år och under tiden har jag nog blivit mer synthare än jag någonsin varit.”

– TOMAS ZACKARIAS WESTBERG

Text: Gustaf Hull    Foto: Katja Hellsten     2021-10-27

Tomas Zackarias Westberg

- nu är den hyllade författaren tillbaka

med uppföljaren till serieboken "Synthare!"

Jag upplever inte de här serierna som utlämnande på ett privat plan, jag har också medvetet fokuserat på vad jag tycker är underhållande episoder, och undvikit stora känslor.

Ja, det hände galet mycket på kort tid, och ännu mer i verkligheten. Rätt stora grejer som jag inte tagit med av olika anledningar. Jag ser ju helt klart tillbaka på de här formativa åren med värme, men det var också en jobbig tid med mycket tonårsångest och deppiga känslor.

När vi var på Bodyfest nyligen sa min kompis ”du, det finns ingen här inne som inte har någon form av diagnos”. We are the freaks ... det är fint!

Nej, men kanske blir det en blandning av skönlitterär text och serier i framtiden. Det är i alla fall något jag skulle vilja utforska.

Kraftwerk och Depeche Mode är väl minsta gemensamma nämnare för alla synthare. à;GRUMH..., DAF och Devo är andra grupper från den tiden som tar upp lite extra bredd i skivhyllan.

Köp boken på shop.tzw.se samt övrig nätbokhandel (AdLibris, Bokus, CDON m.fl.)

COPYRIGHT (C) 2021