Liverapport:

Progress 12

@ Sticky Fingers, 19 november 2016

Ännu en trevlig Progress – nummer 12 i ordning – avslutad. Åter igen slutsålt där cirka 500 synthentusiaster tagit sig till Sticky Fingers för att avnjuta akter ur bolaget Progress Productions stall. Synth.nu var representerade av Gustaf, Erik och Martin.

Text: Gustaf Hull, Erik Ångman, Martin Brandhill   2016-12-16

Foto: Martin Brandhill

Haul

Det är alldeles för sällan synth.nus redaktion får tillfälle att träffas, så när Haul spelade satt dessa på en trevlig bar i närheten. Olyckligt kan tyckas, men så blev det.

 

Nattskiftet

Missades på grund av att synth.nus redaktion vid denna tid, lite feltajmat, stod i kö utanför Sticky Fingers. Hade varit kul att sett dock.

 

Hearts of Black Science

Gustaf: Det är med en rejäl svärta i bläcket som bandet ristar in sina livenummer. Stämningsfullt och bra genomfört gig. Jag älskar alla bandets plattor och under spelningen är det väl det enda jag saknar – nytt material! Snälla ge oss mer 2017.

 

Erik: Det är svart, det är svart, det är svart som gäller! Motljus, massivt och majestätiskt och mina farhågor om att det inte skulle funka så bra live kom på skam. Kvällens höjdare för mig!

 

Martin: Med ett svulstigt mörkt sound, svart bakgrund och stark sång av Daniel Änghede, fångade Hearts of Black Science mitt intresse som växte under spelningens gång. En av kvällens positiva spelningar som gav mersmak.

 

Johan Baeckström

Gustaf: Vilken överraskning! Publiken smittades av Johans energi och glädje och jag log nog genom hela spelningen. Dessutom är Johan väldigt träffsäker i såväl sång som klaviatur. En av höjdpunkterna.

 

Erik: Kul med en artist som levererar över förväntan. Grym sång och skön scenutstrålning. Det är också trevligt med en lite mer poppig akt bland allt det svarta en kväll som denna.

 

Martin: Johan Baeckström var kvällens bästa akt. Kul att se att han klarar att stå på egna ben, utan Daily Planet. Stor inlevelse, glädjefyllt, passionerad synthpop med en otroligt träffsäker sång. Väldigt högt betyg från mig!

 

Wulfband

Gustaf: Testosteronstint #1!  Maskerade medlemmarna (hur klarar de av värmen?) kliver upp till ett intro och sedan brakar det loss. Ohörbar sång, men väldigt underhållande nummer! Duon sporrar ömsom slår lite på varandra mellan låtarna. Jag gillade låten ”Gewalt” innan spelning – nu älskar jag den.

 

Erik: Ett framträdande med hög oktan och plattan i botten. Kanske försvinner lite av låtarnas detaljer live men bandet tar igen detta med energi och kraft och det kokar på den lilla scenen.

 

Martin: Adrenalin i sprängande, och alarmerande, hög nivå som smittar av sig till en hoppande, extatisk publik. Wulfband kan verkligen leverera en livfull och energirik show.

 

Henric de la Cour

Gustaf: Kvällens höjdpunkt för mig. Henric är alltid så professionell och visuell. Kanske lutar sig numret mot lite väl klädda backtracks, men livekänslan finns där ändå. Nya singlarna satt som en smäck. Längtar till nya plattan!

 

Erik: Med HDLC vet man vad man får. En av landets bästa liveartister levererar alltid och så även den här gången. Det kändes som konserten var över alldeles för fort och jag ville ha mer!

 

Martin: Henric De La Cour är en högklassig artist som verkligenlevererar sitt bästa på scenen. Jag fick lite gåshud under låtarna ”Dracula” och ”Grenade”. En livespelning som jag kommer att minnas länge.

 

Titans

Gustaf: Masker är det nya svarta. Titans gör maskerad livedebut och sångaren Dan von Hoyel (för kvällen med någon slags Dracula-aura) berättar skämtsamt om att det även blir det första ”repet”. Det märks. Det är opolerat. Textprompterläsning. Mycket räddas av Dans charm, men i min bok musikaliskt sämst för kvällen.

 

Erik: Första gången live och det märktes, men ändå rätt charmigt. Har definitivt potential att växa och bli något. Kvällens konsert var första trevande steget. Låt oss se vart det bär än hän i framtiden.

 

Martin: Det märktes att det var deras första spelning, och då får man väl vara lite förlåtande för premiärnerverna, men mitt stora problem var att det blev identitetslöst. När låtarna inte sticker ut från mängden av dylika tyska futurepopbands låtar blir jag mest uttråkad.

 

Mr Jones Machine

Gustaf: Varför står bandets medlemmar på vänster sida av scenen? Såg lite märkligt ut. I övrigt är ju Mr Jones Machine rutinerade. Kanske slaktas låtarna något av Jounis Nord Lead.

 

Erik: Jag förstår av den entusiastiska publiken att det här är en nostalgifest, men för mig som inte är ett inbitet fan så blev det tyvärr lite ojämt. Kass medhörning på scen gjorde tyvärr också att det inte satt helt tight här och var.

 

Martin: Mr Jones Machine storhet har jag aldrig förstått mig på riktigt. Visst, jag gillar ”Jaguar”, men jag är inget jättefan av deras musik, så är det svårt att gå igång under själva spelningens gång.

 

Cosmic Overdose (överraskningsakt)

Gustaf: Publiken hukar sig dessa veteraner med lite risk för ”kejsarens nya kläder”-effekt. Det blir nostalgi, men jag tycker ändå att det känns väldigt modernt konstigt nog. Jag har dock väldigt svårt att höra sången. Lite väl mycket effekter kanske?

 

Erik: Ja det var en överraskning som heter duga! Skumt hur före sin tid de var egentligen. De mer än 35 år gamla låtarna känns inte alls mossiga. Svensk proggsynt är inte något man hör varje dag och det var kul att ha varit där när bandet återuppstod för en kväll.

 

Martin: Att få uppleva musik från två gentlemän (Dan Söderqvist och Karl Gasleben i Twice A Man) som har hållit på med musik längre än jag har levat, var en häftig upplevelse. Jag hade velat haft en längre spelning med dem!

 

Póuppée Fabrikk

Gustaf: Testosteron #2! Originaluppsättning tas emot av publiken med röjig kärlek som får höra låtarna från plattan Rage. Det är gapigt och högt som ett helvete. Som sig bör. Kändes välrepat, eller också är det den gamla kemin och rutinen som skapar magin.

 

Erik: Så här dags började jag bli lite trött och det här var lite väl over the top för mig. Dubbelt så mycket energi som finess (inget fel med det i och för sig) drev den här gubben hemåt i natten...

 

Martin: Originaluppsättningen gav full energi och ös som den vilt hoppande publiken besvarade direkt med glädje. Gick jag, som är mer poporinterad, igång på detta? Ja, lite, i alla fall själva stämningen…

 

 

 

Summering

Gustaf: Som alltid – bra arrangerat av Torny på Progress som projektleder med ett snyggt flyt. Dessutom ett nytt PA på nedre scenen i år vilket var ett fantastiskt lyft. Min enda invändning är allt testosteron och att kvällen blickar lika mycket bakåt som att kvinnor saknas. Min fråga är: var är framtiden?

 

Erik: Progress-eventen är alltid en av årets höjdpunkter och så var det även i år. Det var ett väloljat maskineri och kvällen gick som på räls. Lineupen gav något till alla, om än med lite slagsida åt retro i år. Önskar mig kanske lite mer progressiv elektronisk musik på Progress! Håller också med Gustaf om att det tyvärr blir lite korvfest och det är definitivt dags för Torny att dammsuga landet efter lite av de grymma kvinnliga artisterna jag vet finns där. Vi ses nästa år!

 

Martin: Progress-eventen har blivit allt mer en tradition likt electriXmas i Malmö eller Arvikafestivalen.  Att vi synthmusikälskare vallfärdar och återkommer bevisar varför Progress Productions är Nordens största musikbolag för elektronisk musik. Till nästa års event hoppas jag att man får uppleva lite mer ungdomliga akter och gärna Kite!

Hearts Of Black Science

Johan Baeckström

Wulfband

Henric De La Cour

Foto från www.vanguardofficial.com

Titans

Mr Jones Machine

Cosmic Overdose

Póuppée Fabrikk

COPYRIGHT (C) 2016