När man nämner årtalet 1986 för en person som är inne på synth så replikerar vederbörande  oftast ”Black Celebration” med något drömskt i blicken.

Personligen håller jag två andra skivor från det året högre. Den ena är Kraftwerks Electric Café, den andra är Psyches Unveiling the Secret. De två kanadensiska bröderna Darrin och Stephen Huss mästerverk med låtar som ”Lord Unleashed”, ”Caught in the Act” och ”Prisoner to Desire”.

Retrospektivt 005: 
Intervju med Psyche - Unveiling the Secret 30 år!

Mattias Larsson   2016-09-29

En skiva som inte innehåller ett enda svagt spår.  Det är svartsminkad synthpop med skit under naglarna och en sångare som sjunger hjärtat ur kroppen i varje stavelse. Trettio år har gått och den känns lika vital och levande nu som då. Än i dag är det få band i genren som kommer upp i den nivån.

 

Trettio år är en lång tid. Men jag beslöt mig för att kontakta sångaren och grundaren av bandet, Darrin C Huss, för att ta reda på vad han minns från tiden runt inspelningen av skivan.

Massor, visade det sig!

 

 

Tidigare Psyche-material var ju råare, mer experimentellt och nästan industriellt. Hur kom det sig att ni slog in på den här mer melodiska och poppiga banan? Vad hade ni för tankar när ni började med Unveiling the Secret?

Det är lite lustigt det där. Det var faktiskt på vårt tredje album, Mystery Hotel, som vi gjorde vad folk idag anser vara synthpop. Unveiling the Secret har fortfarande en hel del hårda kanter, det finns ju EBM-liknande låtar som ”Black Panther” och ”Caught in the Act”. Jag vet inte ens om ”The Saint Became a Lush” kan betraktas som poppig? Men vad som hände var att vi redan jobbade på vår uppföljare till Insomnia Theatre 1986, och vi hade precis släppt en maxisingel, ”Thundershowers” som visade en mjukare dansproduktion då vi ville förbättra våra produktionskunskaper.

I Kanada hade ju Skinny Puppy börjat få framgångar med ett liknande mörkt, industriellt sound som vi hade och vi ville inte bli jämförda med dem utan ville hitta vår egen stil inom den elektroniska musiken. Titellåten ”Unveiling the Secret”  kom till av en lycklig slump där en enkel  basgång, en ensam melodislinga  kombinerades med frenetisk trumprogrammering. Vi kände att det tog oss till en ny nivå och definierade det som gjorde Psyche unika, det var väldigt viktigt för oss.

Vår vision var att producera en samling sånger som representerade den mörka sidan och den dansanta sidan på ett helt nytt sätt.

Det finns ju band som håller fast vid ett speciellt sound genom hela sina karriärer och det finns band som har en omisskännlig stil som kan utvecklas åt alla håll men ändå behålla kärnan till sin identitet.

 

Vilka musikaliska influenser hade ni på den tiden och hur formade det Psyches sound tycker du?

I början så var det Bauhaus, The Cure, Gary Numan, Cabaret Voltaire, Joy Division, Fad Gadget, Nash The Slash och till och med Alien Sex Fiend. Efter det kom ju Blancmange, DAF, New Order, Simple Minds, The Human League, Yazoo, Eurythmics och så klart Soft Cell.

Det jag tyckte var konstigast, både då och nu, är hur många band som ville låta som Depeche Mode. Jag har aldrig förstått varför egentligen. Det fanns alldeles för många andra synthband som vi gillade och vi var alltid för mycket av outsiders för att bli lika populära.

Vår musik var faktiskt mer influerad av soundtrack till skräckfilmer av John Carpenter och Goblin. Sången och texterna från artister som Peter Murphy, Alison Moyet, Robert Smith, John Lydon, Marc Almond och Annie Lennox hade stor effekt på mig.

 

Har du några speciella minnen från tiden runt Unveiling The Secret som du kan dela med dig av?

Ja, det finns faktiskt en hel del intressanta saker.

Studion låg nära det berömda  Père Lachaise-muséet där Jim Morrison´s grav låg. Det tyckte vi var coolt, The Doors var också en stor influens för oss, men det märktes egentligen inte förrän på vårt tredje album Mystery Hotel.

Sen hade vi ju bara skrivit åtta stycken låtar till Unveiling The Secret! Sex av dessa hade vi redan börjat spela live, och de sista två var ”Taking Chances” och ”Unveiling The Secret”. Det mest spännande med titelspåret är att jag hade mindre än en timme på mig att sätta sången då det var den sista sången vi spelade in, och det var väldigt strikt med studiotiden. Producenten ville göra klart inspelningarna då det var söndag kväll och vi skulle börja mixa dagen därpå. Han sa;

 ”Vill du sjunga på den här låten så gör det nu annars blir den instrumental”!!!

Jag hade skrivit texten till den som poesi med slumpmässiga meningar och tankar medan jag promenerade runt i Paris. Och för 30 år sen var det också mycket terrorism. Faktum är att det var flera bombningar i Paris när vi var där, till och med samma dag vi landade. Det är därifrån textraden ”No great army, no soldier of fortune could get me through that day” kommer ifrån.

Jag spelade på olika känslor och observationer som jag hade på den tiden. Jag trodde också väldigt starkt på att människor inte skulle ha några hemligheter för varandra, så kanske förutspådde jag Wikileaks? Men å andra sidan är jag inte helt bakom en ”jag har inget att dölja”-mentalitet.

Iallafall, det är därför som det är så långa pauser mellan verserna i sången. Det var ju ingen refräng, bara mitt tonsatta poem som spriddes ut över de sju minuter låten varade.

Den lite udda sångstilen på den låten är faktiskt inspirerad av Al Jourgensens sätt att sjunga ”Over the Shoulder” från Twitch-plattan. Jag mötte faktiskt honom året innan på en Ministry-konsert i Toronto och gav honom ett ex av vår första platta. Sen möttes vi efter att Stephen och jag hade spelat in Screaming Machine till B-sidan på ”Unveiling the Secret”-tolvan och vi gav honom den när vi var på en studio i London.

Ett annat speciellt minne är ju när New Rose Records satte oss som förband till Suicide på L´Élysee Montmartre den 29:e oktober 1986, precis efter att vi hade släppt plattan. Då det var precis vid Halloween så körde vi såklart en ”horror show” och en av bilderna därifrån finns på baksidan av maxisingeln. Vi blev mer eller mindre inkastade som förband i sista stund inför 2,000 personer!

Suicide bevisade för mig att en synthduo kunde spela för utsålda hus utan att kompromissa med musiken. Vi var verkligen på rätt spår.

 

Hur togs plattan emot av fans och media?

I början fans det folk som blev irriterade på omslagsbilden eftersom vi betraktades som en alternativ gothsynthduo, och där kom vi plötsligt med ett omslag där jag har vit t-shirt, men vilken fantastisk frisyr å andra sidan! Folk misstänkte väl att det var simpel popmusik, haha!

Först spelades albumversionen av ”Unveiling the Secret” överallt på franska klubbar. Faktum var att den gick så bra att New Rose betalade studiotid så vi kunde göra en 12” mix såväl som en 7” mix OCH en ganska dyr video till det med scen och rekvistita. Min bror skrev faktiskt storyboard till videon.

Förutom min ”Indiana Jones”-scen i en kyrka i Rouen och där jag och Stephen står på en konstig, industriell scen så är resten av videon ganska knäpp och har inget med låtens innehåll att göra.Den komiska avslutningen var egentligen mot våra principer, men det här med humoristiska videos verkade vara någon 80-talsgrej som användes för att lätta upp stämningen.

En annan sak jag minns är att jag och Stephen satt på en restaurang i Paris i början av 1987 och blev ombedda att skriva autografer. Vi spelades ju på radio och någon kände igen oss från skivomslaget. Det var verkligen en överraskning och vi kände oss som stjärnor!

Fast vi låg aldrig på några listor, vi var ju bara synliga på den franska och tyska marknaden vid den tiden. Vi försökte slå igenom i Storbritannien, men det var faktiskt bara Insomnia Theatre som fick någon form av press där, och i Italien.

”Unveiling The Secret” och ”The Saint Became A Lush” var populära i Spanien, fast det visste vi inte då.

Prisoner to Desire var vår nästa singel och den är än idag väldigt omtyckt i både Tyskland och Sverige, vilket fortfarande förvånar mig!

Vi hade bra recensioner överlag, men det fanns såklart människor som inte gillade alla låtarna. Och trots att Thundershowers hade släppts på singel så lyfte den aldrig riktigt.

 

Hur sålde plattan?

Den sålde tillräckligt för att motivera två maxisinglar, men min bror och jag bodde på hotell i Paris och spenderade pengarna i samma takt som de kom in så jag kollade aldrig upp den totala försäljningen.

När marknaden för CD startade, kombinerat med licensavtalet vi hade i USA, så kanske vi sålde runt 30 000 exemplar. Jag vet att singeln till ”Unveiling The Secret” sålde minst 10 000-15 000 ex. När det gällde Prisoner to Desire vet jag inte. Vi spelades mycket ute på klubbarna, men försäljnngen var aldrig tillräcklig för att ta oss upp på listorna på den tiden.

När New Rose senare försökte få till en deal med Virgin Records för Mystery Hotel så fick vi reda på att  till och med vår hjälte Fad Gadget inte sålde mer än 10 000 exemplar av sin bäst säljande skiva. Så vi var framgångsrika, men fortfarande ett underground-band.

Det stora är att idag, 30 år senare, så läggs låtarna till på samlingsskivor och är älskade på liveshower. Att ha fortlöpande försäljning och folk som upptäcker bandet är bättre i det långa perspektivet än att bli ett band för rea-backarna. Visst, det vore ju fantastiskt att ha haft en topp-10 hit, men det kan ju också förstöra potentialen hos ett band om publiken bara fokuserar på en låt snarare än en hel kollektion av musik genom en hel karriär.

 

Vilken är din favoritlåt på plattan och varför?

Jag har egentligen fyra favoriter: ”Lord Unleashed”, “Taking Chances”, “The Saint Became a Lush” och “Unveiling the Secret”. Men jag väljer ” The Saint Became a Lush” för att den bäst representerar steget från ”Insomnia Theatre” till den här plattan. Den är delvis inspirerad av Tubular Bells från soundtracket till ”Excorcisten” så kombinationen av skräckfilm och elektronik var total.

Och: Den är ju ännu ett exempel på en låt som är ett poem utan refräng, vilket gör mig extra stolt. Faktum är att jag fortsatte med den formen av textskrivande genom alla våra album. På den tiden var jag inspirerad av H.P Lovecrafts historier, speciellt ”The Case of Charles Dexter Ward” och min sånginsats var löst baserad på Ian Curtis från Joy Division. Jag tänkte mig en allvarlig, mörk röst som han använder i textraden ”Here are the young men”, the weight on their shoulders” från låten ”Decades”.

Den andra stora anledningen till att jag älskar den låten är de galna Korg Mono/Poly-påläggen från min bror. Med sina sequencerslingor, feta synthljud och en intensitet som sakta byggs upp genom hela låten så är den det bästa exemplet på olycksbådande ”horror electronics” som vi någonsin gjort. Det som gjorde Psyche speciella i sin renaste form!

 

Vad tycker du om plattan idag, 30 år senare?

När vi startade bandet så ville vi göra något som var helt tidlöst, om jag ska vara ärlig. Vi tyckte att synthbaserad musik var den mest futuristiska och direkta musiken som fanns, och när vi startade så hade vi inte en tanke på att musiken skulle ha något ”bäst-före-datum”.

När jag var yngre så tyckte jag att musik som t ex Led Zeppelin var väldigt mossig. En del musik låter verkligen som den kom från en annan tid, medan en låt som ”People are strange” med The Doors låter i mina öron som om den kunde vara gjord närsomhelst egentligen.

Allt handlar ju om var i livet du befinner dig och hur trender ser ut, antar jag.

Sen beror the ju på instrumenten också. Om du använder presets-ljud, eller ljud som var populära och vanliga en speciell tidsepok så kommer du ju att förlora den där tidlösa känslan. Men jag tror t ex att en så pass ”konstig” låt som ”Lord Unleashed”  inte kan härledas till någon speciell tidpunkt alls.

Jag är nog inte så bra på att göra musik son den ”ska” låta idag. Jag tänker mycket på att mina texter ska kunna tas emot av kommande generationer. Några låtar har ljud från sin egen tidsperiod, att  exempelvis använda en 707 trummaskin sätter ju en tidsstämpel på det på ett sätt. Men en låt som ”Black Panther” är ju så pass udda i övrigt att jag tror att människor skulle fascineras av den flera år senare när jag skrev den.

Uppenbarligen har ju titelspåret på plattan återupptäckts och blivit omgjord flera generationer senare. Från Sven Väth till Miss Kittin, och den blev till och med omgjord till låten ”The Secret” av Joris Voorn som blev en stor succé.

Jag ser hellre att låtar blir tidlösa än att album blir det. ”Eternal” från Mystery Hotel är förmodligen vår bästa poplåt någonsin, och den låter fortfarande helt unik.

 

Du har samarbetat med många andra artister genom åren. Om du fick önska dig precis vem du ville att göra något tillsammans med, vem skulle du välja då?

Det där ändrar sig hela tiden för mig. Några av mina stora hjältar finns ju inte bland oss längre; Nash The Slash, Fad Gadget eller Damon Edge från Chrome. Fast istället för stora namn så vill jag gärna hitta någon ny och innovativ artist. Jag hade ju den stora glädjen att göra något ihop med Tracy och Rational Youth och efter den höjdpunkten så vet jag faktiskt inte.

Kanske The XX? De är det enda ”nya” bandet som kommit på senare år som har gjort mig riktigt entusiastisk. Sen har jag ju några framtida samarbeten som redan är inspelade och kommer senare i år. Den enda andra gruppen jag skulle vilja göra åtminstone en låt med är Air.

 

Var hittar du inspiration till dina texter?

Hmm, jag svarade på det till viss del tidigare, men för att vara helt ärlig så är det livet i stort. Och filmer. Det brukade vara böcker men jag läser inte lika mycket nu som jag gjorde när jag var yngre.

Psyches katalog är ju mer eller mindre en biografi över mitt liv. Det finns ledtrådar till platser jag varit på, vem jag var och vem jag blivit. Vad jag tycker om världen i allmänhet och lite bitar av drömmar och fantasier.

 

Vad gör du nu för tiden, är det något nytt Psyche-material på gång?

Sedan det förra albumet,  The 11th Hour, kom ut för elva år sen så har vi turnerat världen över, inklusive länder vi aldrig besökte på 80-talet. Sen har det ju varit flera singelsläpp, remixer, samlingsskivor, samarbeten med andra artister och nyutgåvor. Jag har aldrig planerat särskilt mycket. Som den store John Lennon sa: ”Life is what happens when you're making other plans” och här är jag nu och pratar med stolthet om musik jag gjorde för 30 år sen!

Men jag hoppas att du och alla andra får höra nya Psyche-låtar innan året tar slut.

Troligtvis blir det först en digital EP och därefter en fullängdare nästa år. Så det blir 12 år efter den senaste skivan. Jag tycker det är lite lustigt. Det ska inte vara några regler för hur mycket en artist producerar under sin karriär. En del artister har kanske tre bra album, andra bara ett!

Jag har gjort elva album och jag kan förutspå att det når upp till tretton, men efter det har jag ingen aning. När man var yngre hade man ju ett driv och passion att man MÅSTE göra en skiva.

Som musikindustrin ser ut idag så är det snarare att artister gör låtar, möjligtvis ett album, för att kunna turnera med.

Personligen måste jag göra någonting eller ha något som är tillräckligt viktigt att säga med musiken för att kunna framföra det live, även efter många år. Det låter kanske pretentiöst, men jag har alltid varit sån, haha!

Men mest viktigt är ändå att vi kan skapa ett sound som fortfarande överraskar och övertygar fans av elektronisk musik.

 

Till sist: Har du några svenska favoritartister?

Jag skulle kunna säga ABBA, men det vore fusk, eller hur? Haha!

Nä, men jag gillar faktiskt albumen Rock 'n' roll Highschool och Fresh av Teddybears. Deras låt ”Automatic Lover” är fantastisk!

Förutom dem så är det faktiskt S.P.O.C.K eftersom vi spelade tillsammans på 90-talet och jag tycker om  låtarna såväl som deras energi. Och ljuden de använder är helt fantastiska!

”E-lectric”, ”Mr. Spock's Brain”, ”Satellites”,  ”In Space No One Can Hear You Scream” och såklart låten om Klingoner.

Det roligaste bandet någonsin!

 

Med denna uttömmande intervju tackar jag Darrin Huss för hans tid och engagemang. Unveiling the Secret finns nu tillsammans med Insomnia Theatre och Mystery Hotel  i remastrade versioner (LP och CD) inklusive extralåtar som aldrig tidigare utgivits.

 

Den som är intresserad kan kika här:  www.stormingthebase.com

 

 

"Vår musik var faktiskt mer influerad av soundtrack till skräckfilmer av John Carpenter och Goblin."

"Vi blev mer eller mindre inkastade som förband i sista stund inför 2 000 personer!"

"Men jag väljer The Saint Became a Lush för att den bäst representerar steget från Insomnia Theatre till den här plattan. Den är delvis inspirerad av Tubular Bells från soundtracket till Excorcisten så kombinationen av skräckfilm och elektronik var total."

"Förutom min Indiana Jones-scen i en kyrka i Rouen och där jag och Stephen står på en konstig, industriell scen så är resten av videon ganska knäpp och har inget med låtens innehåll att göra."

"När marknaden för CD startade kombineratmed licensavtalet vi hade i USA så kanske vi sålde runt 30 000 exemplar. Jag vet att singeln till ”Unveiling The Secret” sålde minst 10 000-15 000 ex"

"På den tiden var jag inspirerad av H.P Lovecrafts historier, speciellt ”The Case of Charles Dexter Ward” och min sånginsats var löst baserad på Ian Curtis från Joy Division."

"Psyches katalog är ju mer eller mindre en biografi över mitt liv."

"Som musikindustrin ser ut i dag så är det snarare att artister gör låtar, möjligtvis ett album, fö att kunna turnera med."

COPYRIGHT (C) 2016