När började du gilla elektronisk musik?

Chi: Min väldigt liberale och bohemiska låg- och mellanstadielärare spelade upp Kraftwerks Autobahn och ”A Clockwork Orange” för oss alla i klassen och ljudet från de båda var väldigt ovanligt, men fängslande. Dock var det allt senare i livet som jag först fastnade för synthmusiken ordentligt genom Gary Numan, sedan Jean Michel Jarre och OMD. Sedan fortsatte det med Ultravox, The Human League, Japan, Soft Cell, Depeche Mode, Heaven 17, John Foxx och Simple Minds. När jag blev äldre, tog jag till mig de inflytelserika musikakterna från det förflutna som Brian Eno, Roxy Music, David Bowie, The Tangerine Dream, NEU! och La Düsseldorf.

 

Hur gick det till och varför startade du den elektroniska musikwebbsidan The Electricity Club (TEC) under 2010? Fanns det inga elektroniska musikwebbsidor vid den tidpunkten som stödde den elektroniska musikscenen i Storbritannien?

Chi: Den stora anledningen till varför The Electricity Club grundades var min stora avsky att den klassiska synthpopen hade klumpats ihop med 80-tals tillbakagång. Jag hatade hur OMD och Depeche Mode höll på att förknippas med T’Pau, Swing Out Sister och Living In A Box! Alla ville komma ihåg 80-talet vilket jag inte ville göra. Så det var en tydlig reaktion mot nostalgi industrin som började bygga vid den tidpunkten. "Synthpop är INTE 80-tal!" var mitt mantra! Det finns fortfarande människor som borde veta bättre som inte förstår skillnaden! Förresten så är TEC:s skribenter förbjudna att använda termen "80-talet" för att beskriva musiken i sina artiklar.

Jag har skrivit musikrecensioner sedan college, började först att skriva för studenttidningar och senare i fanssidor och webbsidor. Det fanns ett antal webbplatser med akter som jag gillade, men många fokuserade på bara 80-talet eller vissa särskilda band. Och sen fanns det andra webbsidor som fokuserade bara om dansmusik eller nya artister helt uteslutet... Jag ville på något sätt kombinera täckningen av nytt och klassiskt synthbaserat pop, men borta från dansmusiken som jag i allmänhet avskyr om jag ska vara helt ärlig.

När The Electricity Club startade i mars 2010 hyllades Little Boots, La Roux, Ladyhawke och Lady Gaga som de kommande stora stjärnorna. Med sina synthklädda referenser så omfamnade jag dem ... men det visade sig vara en falsk gryning. Lyckligtvis dock när L-artistkvartetten började frikoppla sig från hela synthpopen, uppstod Mirrors, Hurts, Villa Nah och Vile Electrodes och de funkade väldigt väl med de klassiska akterna som t ex Visage, OMD, Heaven 17, Ultravox, Art of Noise och Propaganda under TEC:s första år.

 

Vad är det huvudsakliga målet som du vill uppnå med webbsidan?

Chi: Du skulle kunna kalla den för ”detta är vad Chi och hans vänner kallar för musik”. The Electricity Club är om elektronisk popmusik med rötter till Synth Britannia (2009) som var en stor BBC-dokumentär om den brittiska post-punkiga synthrörelsen. I dokumentären presenterades Gary Numan, OMD, Depeche Mode, The Human League, John Foxx, New Order, Pet Shop Boys, Soft Cell, Ultravox, Yazoo och Cabaret Voltaire.

Dock var aldrig tanken att webbsidan skulle bara enbart handla om etablerade akter, utan själva syftet var att alltid uppmärksamma de nya artisterna. Men lanseringen av webbsidan kunde inte ske förrän vår intervju med Paul Humphreys från OMD, eftersom det var det bästa sättet att kunna få folk till webbsidan. Och det fungerade, för delar av intervjun blev senare citerade i The Guardians artikel om OMD:s dåvarande nya album History of Modern.

Genom att locka människor som vill läsa om artister de känner till och älskar, kan de sedan stanna kvar och ta en titt på de nya artisterna som har vuxit fram från samma elektroniska pionjärer. Av de artister som jag är mest stolt över att följa under de senaste fem åren är Vile Electrodes. Andy McCluskey från OMD läste om dem i TEC, vilket ledde senare till att de stödde OMD under deras Tysklandsturné 2013 och vinna priser för den delen. Och nyligen gjorde de en live spelning för BBC Introduction. De är i en uppgående trend just nu och ett fint exempel på vad som kan uppnås för en oberoende synthakt idag och under tidsanda.

 

Vilken filosofi följer webbsidan efter med att skriva nya recensioner, intervjuer och artiklar i allmänhet?

Chi: Det själva hjärtat i The Electricity Club är att skriva väldigt konkreta saker, inte bara blogga något som skapar en buzz. Jag tycker inte om det här "detta är en låt, här är nu en annan ..."-strategin som många andra webbsidor ägnar sig åt. Människor i en viss vuxen demografi har inte bara tid eller lust att gå igenom 10-15 nya akter varje vecka. De vill veta vilket band du tycker är bäst och varför de ska spendera pengar eller investera en timme av sin tid för dem.


Om människor ansluter sig till din grundsyn och njuta av vad du skriver så kommer de att lita på din åsikt och tillbaka för mer. Men du behöver upprätthålla en kvalitetskontroll. Så TEC måste handla om vad som är bra, inte om vad som händer i själva ”scenen”. Detta är anledningen till att TEA inte har så många nyhetsrapporteringar. Om folk inte gillar vad TEC skriver, stil eller referenser, det är helt ok. De kan alltid göra sin egen blogg som vissa har gjort. Det är bra, för då finns det en annan musikplattform. Vi har våra val.

Vad eftersöker jag hos en helt ny musik akt? En bra låt tillsammans med en rimlig musikvideo med förhoppningsvis två eller tre andra låtar i jämförbar kvalité. Videon är viktigt, eftersom det testar artistens åtagande när det gäller deras visuella presentation samt deras låtskrivande och produktion. Jag kommer från en generation där filmer och albumcover var viktiga. För det handlar inte bara om musiken och banden måste vara medvetna om det. Jag ger förmodligen en låt ca tjugo sekunder, eftersom jag inte är ute efter en låt som jag nödvändigtvis älskar vid första anblicken, utan mer om den är tillräckligt intressant att spela till slutet för att sedan lyssna på den igen. Folk har skickat mig demos som går på mer än åtta minuter, vilket är ingen bra idé, även om det är din stil! Den mest aningslösa underkastelsen var en fem minuter lång låt från en live video inspelad på en unge födelsedagsfest och ingenting hände under den första minuten!

Jag får bokstavligen hundratals e-post varje månad och det finns klagomål om att vi inte svarar eller ge feedback till alla. Men om vi skulle svara på var och en, skulle vi aldrig få några artiklar gjorda. En del hamnar i papperskorgen direkt, speciellt om det medföljande pressmeddelandet nämner "deep house", "Bangin techno", "DJ", "80-talet" eller "shoegaze”. Eller om bandets bild har fler än två medlemmar som har ett skägg! Jag minns när Neil Tennant sa att han visste om att The Killers "andra album aldrig skulle bli lika bra som den första, för Brandon Flowers hade odlat skägg!” (Skrattar)


Bara för att en artist inte tidigare har nämnts på TEC, betyder det inte att de inte kommer att vara i framtiden. Det bästa exemplet på detta är Glasgows Analog Angel som TEC lät vara under 2011. De var ganska industriell då, men ändrade musikstil och blev mer synthpop. Så när de släppte We Won’t Walk Away 2013, frågade jag dem om de ville ha videon vara med på TEC vilket de ville vederbörligen. På samma sätt gäller det för akter som TEC har skrivit om, betyder det inte att deras framtida utgåvor kommer att nämnas. En artist krävde att vi tog bort en video som vi hade i en artikel om dem, för att den skulle användas i en framtida recension... kom igen! Denna konstiga känsla av rättighet från vissa artister som jag tycker är förbryllande. The Electricity Club är ingen folkfinansierad reklamtjänst. (Skrattar)

Vissa människor tar det väldigt personligt om de inte nämns. En person skrek verbala ord mot mig i en pub innan en spelning och stormade ut, men han fortsatte sedan att ljuga och berätta till folk hur oförskämd jag var mot dem! Det är inte normalt! Det var inte som om att TEC hade skrivit en negativ recension ... skulle de hellre ha det? För TEC har gjort några av dem när det har passat väl! Men att kasta skit mot TEC via de sociala medierna och deras vänner är inte det bästa sättet att få positiv uppmärksamhet från oss. Saken är den att TEC inte är den enda plattformen som omfattar elektronisk musik ... det finns andra bloggar tillgängliga.

 

TEC har nu 6-årsjubileum. Har det varit en rolig och spännande resa när du ser tillbaka på utvecklingen av webbsidan och att få träffa massor av kända personer i den elektroniska scenen jämfört när du startade webbsidan tillbaka i 2010?

Chi: Det har definitivt varit roligt, det är anledningen till att jag fortfarande gör det och vill göra det för några år till.

Två intervjuer kommer jag att tänka på som favoriter och goda exempel på TEC:s utveckling. År 2011 intervjuade jag Stephen Morris från New Order. Jag blev förvånad att TEC:s begäran blev accepterad, men vi hade en fantastisk 70 minuters chatt. Han sade något om att "Never say never" när det gällde om framtiden för New Order. Ett par månader senare meddelade New Order att de gjorde comeback men utan Hooky (Peter Hook). Så TEC blev oavsiktligt del av en subtil reklamkampanj att bygga upp bandets profil innan nyheten bröt ut! Vår 2013 års intervju med Gary Numan var en viktig sådan. Förr i tiden fick vi jobba väldigt för en stor intervju utan att bli verklighet, som Duran Duran eller Grimes. Under 2011 var vi bara beviljade en kort intervju med Gary Numan. Men i 2013 hade TEC byggt upp ett gott rykte som Numans representanter fick kontakt med och bokstavligen sade de "du intervjuar Gary Numan kl. 18.00 på torsdag!" Numan var fantastisk och han kunde inte sluta prata, som var härligt för den slutliga artikeln! Efter att ha blivit inbjuden att möta både Karl Bartos och Wolfgang Flür, så fanns det ingen annan plats i världen jag inte ville vara då! Det är inte varje dag man får bli fotograferad tillsammans med de två Kraftwerk legenderna. Finns det någon annan jag skulle vilja träffa och intervjua? Jag antar att Jean Michel Jarre skulle vara en och jag har aldrig träffat eller intervjuat Vince Clarke heller.

 

Var 2015 ett bra eller ett besvikelse musikår? Kommer vi att komma ihåg detta år när vi ser tillbaka om ett par år med stor glädje eller stor sorg över det?

Chi: Jag tyckte att 2015 var bra, särskilt för veteranakter som bevisade att de kan fortfarande göra utmärkt musik. T ex Jean Michel Jarre, a-ha, John Foxx eller New Order. Ålder är inte ett hinder för kreativitet, även om den bristande motivationen att kunna utmana sig konstnärligt under senare åren av karriären. 2015 var sannerligen bättre än 2012, som jag ansåg var ett svagt år för elektronisk pop.

 

Webbsidan verkar vara väldigt kritisk ibland mot synthpoplegendarerna Depeche Mode, varför är det så?

Chi: Depeche Mode kan fortfarande göra lysande musik. Mina favoriter under 2000-talet är "Oh Well", "I Feel Loved" och TRENTEØLLER club mix av "Wrong"; Jag tror utifrån dessa tre som du kan räkna ut hur jag föredrar att Depeche Mode ska låta. Men personligen är jag inte förtjust i Depeche Modes moderna och nuvarande konsert format som är mer rock baserad och domineras av levande trummor, men jag måste klargöra om varför jag är så kritisk mot dem och i synnerhet Christian Eigner aka "The Drumhead". Ja, Alan Wilder var en streckgubbe under "Devotional"-turnen. Men han var inte en trummis med John Bonham känsla, så han spelade vad som behövdes. Herr Eigner å andra sidan är en traditionell rock trummis, en roll som har en väldigt egocentrisk och bombastisk tänkesätt. Så han fyller alla vinklar och vrår med trummor, om de verkligen borde vara där eller inte och det är skillnaden!

Visste du att The Human Leagues album Dare inte har några crasch-cymbaler? Det beror på att Linn LM-1 Drum, som de använde sig av, inte hade tillräckligt med chipminne för att kunna lagra ett sådant ljud. Dessa begränsningar innebar att de var tvungna att vara konstnärligt uppfinningsrika och tänka utanför boxen för att vårda dynamiken i varje låt. Det senaste exemplet på denna icke krasch cymbal politik är Chvrches The Bones Of What You Believe. De fem första OMD albumen har inga krasch cymbaler heller och jag tror att du hittar på de flesta av Depeche Modes inspelningar fram till 1990. Ser du ett mönster här? Vad jag försöker säga är att levande trummor och krasch cymbaler kan vara lite av en rock and roll kliché. För den bästa elektroniska popmusiken är när den är anti rock and roll. (skrattar)

Dave Gahan vill att allt ska vara öppet rockigt, men jag kan inte tänka mig något tråkigare! Han vägrar tydligen att sjunga över enbart programmerade rytmspår nu. Ironiskt nog är det dock detta styva elektroniska slagverk som har bidraget till att ge dragningskraften och själen i de verkligt stora Depeche Mode låtarna. Det är därför tribute bandet Speak & Spell har sin plats i de levande kretsarna som en rekreation av när det var era med tre synthar och en bandspelare. Det märkliga är att jag har blivit anklagad för att referera Depeche Mode alltför ofta på TEC. Men på den andra sidan av myntet, det finns människor som tror att jag är mycket negativt om DM ... varken är sanna. Men gillar jag verkligen DM:s spelningar under 2000-talet? De har sina stunder på scenen, men den senaste showen jag såg i Birmingham på NEC 2014 var fruktansvärt!

 

Är du inte tacksam för all bra musik och prestationer som Depeche Mode har gjort för elektronisk musik i Storbritannien och för genren i allmänhet?

För att använda Formula 1 termer, Depeche Mode är Michael Schumacher utifårn en prestations synvinkel. Men personligen tycker jag att de begåvade, men bristfälliga förare som den sena Ronnie Peterson som aldrig blev världsmästare eller livliga nya talanger såsom Max Verstappen är mycket mer intressantare. Tja, det är vad jag tycker i alla fall, för vad det är värt.

Jag är en bekvämlig Depeche Mode fan från Speak & Spell till Ultra, utan att vara helt hängiven. Min favorit album är Violator, medan jag har en hel del kärlek för A Broken Frame. Jag var under mina tidiga tonår när Synth Britannia var som störst, så när Soft Cell, Depeche Mode och Duran Duran dök upp var allt mycket spännande. Men du måste förstå att under den tidpunkten såg Soft Cell i allmänhet av folk, inklusive mig själv, som hade de bättre utsikterna. När Depeche Mode hade blivit mörkare på Black Celebration, gick jag på college och hade börjat som DJ, så var det naturligt att luta sig mot den mer dansanta elektroniska musiken som Pet Shop Boys, New Order och Erasure. Nu i efterhand kan du se PSB köra fullständigt över Soft Cell! Jag höll fortfarande ett öga på DM i 1987-1988, men i praktiken förlorade jag kontakten med dem när jag gjorde mina slutprov. När 101 kom ut 1989, var jag som många andra i Storbritannien och tänkte "vad i hela friden har hänt här?" (Skrattar)

Jag har haft turen att få ha intervjuat Alan Wilder tre gånger nu och hedrades som den enda intervjun han beviljade för 25-årsdagen av 101 för The Electricity Club. Han har alltid varit mycket ärlig och rättfram. Jag minns under Recoil filmen Q & A i London att en flicka tog undantag till sitt svar på hennes fråga om BECK. "Ni frågade mig om mitt utlåtande", svarade han. Lysande! Liksom många, jag känner fortfarande att det saknas konstnärlig ingrediens i dagens Depeche Mode utan Mr Wilder. Trots det har DM blivit större i termer av deras levande publik! Så kan det gå. (skrattar)

 

I Sverige har en stor diskussion varit bland många lokala synth/elektroniska musikforum om genrens status. Det började på grund av min diskussion event "Är Synth Död?" som jag höll i Göteborg i december månad förra året. Panelen diskuterade då om genren var fortfarande vital och intressant för dagens unga och gamla synthare här i Sverige. Eller om den var död, inte hade någon framtid och bli som rockabilly musiken. Vilka är dina personliga synpunkter i detta ämne, när du ser på den brittiska scenen?

Det var en period i Storbritannien som dansscenen och Britpop effektivt dödade synthpop. Detta skulle ha varit 1994-1999. Jag har aldrig riktigt gillat acid house eller klubborienterad musik. Akter som Leftfield, Underworld, The Chemical Brothers och Orbital kunde göra stora singlar, men de hade inte mycket sång och deras album imponerade inte på mig, särskilt när låtarna var ofta alldeles för långa! Och jag var inte heller inne för den industriella musiken med ”Duff-duff" och skrika på tyska som pågick i Europa! Men för mig var vändpunkten för synthen i ett avant pop sammanhang som kom 2000-2001 med Ladytron, Goldfrapp och Client. Eftersom de hade kvinnliga vokalister så gav de också nya vinklingar till den gamla Synth Britannia mallen. Kylie Minogues "Can’t Get You Out Of My Head" och Sugababes "Freak Like Me" var också betydande. Det är rimligt att säga att en hel del människor gillade Gary Numan på grund av den senare! Så synthpop kom effektivt tillbaka, om än i en något annorlunda men fortfarande igenkännlig form. Perioden har bidragit till att forma den typ av musik som jag tycker om att lyssna på nu som Marsheaux, Kid Moxie, Hannah Peel och Gwenno. Men även om en hel del musik är elektroniskt baserad idag, som Eddie Bengtsson från Page sa till mig, verkar tyvärr den klassiska synthpopen vara en utdöende konst. En vän till mig som är en videoregissör fick ett brev om ett "modernt electropopband". Men de var så "samtida” och knappast "electropop" i sin musik! Linjerna blir alltför otydlig och det är inte en bra sak. Ta bara trion Years & Years som har kategoriserats som "synthpop" av press och massmedia! Svar nej! De är i grunden BROS med housetakter!

Lyckligtvis har framgångarna som Chvrches fått bekräftat att det fortfarande finns en internationell marknad för synthpop. De har en bred vädjan som ansluter människor som inte nödvändigtvis vet, eller vill veta vad en Minimoog Voyager är. Deras låtar skulle kunna omfattas av Taylor Swift och bli stora hits. Akter som Chvrches är nyckeln till yngre musiker som vill påverka och göra elektronisk popmusik i framtiden.

 

Är genren död eller levande i Storbritannien? Har den ljus framtid eller kommer genren bara ha få följare?

Saker och ting är ganska märkligt i Storbritannien. Syntmusik är vid liv, men lätt sårad i min mening. Det finns också konstiga fenomen och promotorer som inte ens riktigt gillar elektronisk musik som anordnar elektronisk musik. Enligt mig finns det en "stor fisk i en liten damm”-syndromet som pågår i att det finns en subkultur av akter som bara stöttar varandra upp och tänker bara för att de får några spelningar på en internetradiostation och att de är på väg till något stort. Men de är inte så bra som de själva tror att de är. Ok, alla måste börja någonstans och växa, men de behöver visa lite ödmjukhet och ge sig tid för att lära sig sitt hantverk. Det är viktigt att supporta band som är bra, inte bara något band för de är elektroniskt. Problemet är att den första inkörsporten till elektronisk musik, poddradio och bloggande är väldigt låg. Vilket gör att allt hamnar i en medioker standard som felaktigt representerar genren och ingen egentligen har en riktig kvalitetsnivå som de kan arbeta mot. En sund konkurrens är en bra drivkraft. Men när en akt kommer från ingenstans och har potential att bryta sig in i den stora huvudfåran som La Roux, Mirrors eller Chvrches, gillar ”scenen” inte detta och vänder dem ryggen. Bristen på erkännande för Mirrors stör mig fortfarande och jag saknar verkligen dem och det är synd att de inte kunde komma samman och leverera ett lysande album och ett gäng fantastiska B-sidor. Folk har fastnat för dem allt eftersom, men det är lite för sent och nu har vi ett gäng med medelmåttiga akter som kör på och så vidare! När det gäller Storbritannien, är den mest lovande ledstjärna för stunden för elektronisk pop East India Youth. Han är lite som enmansversion av Mirrors och det ska bli intressant att se hur han utvecklas. Det finns också Rodney Cromwell som är lite mer okonventionell och vars musik jag gillar väldigt mycket. Eftersom de båda är solo akter, kan de inte sära på sig!

 

Kommer vi att se mer ovanliga elektroniska musikländer eller trender som kommer att växa fram och få mer uppmärksamhet, i stället för de traditionella elektroniska musikländerna som Storbritannien och Tyskland? Jag tänkte på den växande trenden under de senaste åren för elektronisk musik som har kommit från t ex Kanada, Australien, Sydafrika och även från mitt hemland Sverige?

Min ”nya” favorit akt just nu är Kite från Sverige. De har en melankolisk och majestätisk ljudbild som jag älskar. För mig är Sverige den moderna knutpunkten för elektronisk pop och har varit så i flera år. När jag besökte Göteborg för 2015 års Electronic Summer, var jag mycket imponerad av den svenska passionen för elektronisk musik. Det verkade mycket mer ärligt än i Storbritannien och jag kände verkligen hemma. Det gäller inte bara Sverige, hela Norden har producerat elektroniska akter av mycket hög standard, särskilt Norge och Finland. Villa Nah kommer från Helsingfors och även om de inte verkar vara några fler, har de åtminstone förvandlats till Sin Cos Tan som är riktigt bra. Nordamerika har visat sig vara ett tillväxtområde för elektronisk musik, främst Kanada som är den mest kreativa som fungerar som TR/ST, Austra, Grimes, Purity Ring och Electric Youth. Men det är lätt att glömma att de har en kult tradition som går tillbaka till Rational Youth och Psyche. USA har vissa stora akter också som Soft Metal, Night Club, Feathers och Hyperbubble.

Tyskland är på väg tillbaka, men i mina öron så är mycket av den nya musiken därifrån derivat. Även om det är av god standard. Men den framväxande nationen i elektronisk musik verkar vara Kina med Fifi Rong och Quieter Than Spiders, som är två av de mest anmärkningsvärda akter. Jag är glad över att TEC har med akter från hela världen, och inte har baserat sig runt en enda scen, stad eller land.

 

Vilka är dina förväntningar och förhoppningar med 2016?

Jag har lärt mig genom åren att vara optimistisk i tysthet och inte ha alltför många förväntningar. Jag tror alltid att det är ganska roligt när bloggare tillkännager att ett album "kommer att vara lysande", när de inte faktiskt har hört den ännu och sedan efter deras release bli "Åh, faktiskt, det är inte så bra ..." (skrattar) 

Självklart hoppas jag att det kommer att bli massor av ny högkvalitativ synthpop 2016 ... om det inte är så TEC kommer att fokusera på att vara mer retrospektiv med våra nybörjarsidor och listor om artisters karriärer som vi gör och som har blivit väldigt populär bland läsarna. Det är ett sätt att visa upp hur bra saker som har gjorts tidigare, så att de nya akterna vet vad de ska sträva efter. TEC kommer inte bara ha en undermålig utgång bara för att det är elektroniskt. Det finns en hel del ny musik ute, men det måste stå sig genom upprepade lyssningar; enda gången kan berätta om du var rätt eller fel ... och TEC fick det fel med några akter som var med i 2012.

Folk säger till mig att TEC borde omfatta andra former av elektronisk musik som dubstep och fler Leftfield-subgenrer. Men ärligt talat, jag är inte intresserad ... Jag vet vad jag vill och jag är glad att stå för det. När jag var i Göteborg, gratulerade Alexander Hofman från S.P.O.C.K mig med det faktumet att TEC fokuserar på pop. Som OMD sjöng en gång "It’s my direction, it’s my proposal". På tal om OMD så har de ett nytt album som planeras till hösten. Jag minns att det var stor förväntan med comebackalbumet History of Modern från 2010, men det visade sig vara en stor besvikelse. Så när English Electric kom 2013, förväntade jag ingenting men det var deras bästa album på 30 år! Jag vill att det ska finnas ett annat stort OMD album, men jag kommer inte att vara alltför upprörd om det inte händer. Jag fick albumet jag hade väntat på sedan 1984 med English Electric och så vitt jag ser det nu har OMD ingenting kvar att bevisa. Å andra sidan har Depeche Mode mycket att bevisa igen. De behöver verkligen ta ett blad ur OMD:s bok och återta en del av den konstnärliga höga grund. Men det är det att OMD tog tillbaka sina "Alan Wilder", dvs Paul Humphreys och lät honom ta kontroll över produktionen och slutresultatet av English Electric talar för sig själv.

 

Det är en med en stor ära och glädje jag presenterar min intervju med en av mina utländska kollegor som, likt synth.nu, skriver om elektronisk musik i en så känd elektronisk musiknation som Storbritannien.

Intervju med Chi Ming Lai
- grundaren av musikwebbsidan The Electricity Club

Martin Brandhill   2016-03-16

Chi och Martin Gore i DM.

Chi och Karl Barton och Wolfgang Flür från Kraftwerk.

Chi med vänner. Bland annat Johan Wejedal (mitten) och Martin Brandhill (längst till höger) från synth.nu.

Grattis TEC - 6 år! Besök sidan här!

"Videon är viktigt, eftersom det testar artistens åtagande när det gäller deras visuella presentation samt deras låtskrivande och produktion."

"Men i 2013 hade TEC byggt upp ett gott rykte som Numans representanter fick kontakt med och bokstavligen sade de - du intervjuar Gary Numan kl. 18.00 på torsdag!"

CHI MING LAI

CHI MING LAI

"Dave Gahan vill att allt ska vara öppet rockigt, men jag kan inte tänka mig något tråkigare!"

CHI MING LAI

"Men även om en hel del musik är elektroniskt baserad idag, som Eddie Bengtsson från Page sa till mig, verkar tyvärr den klassiska synthpopen vara en utdöende konst."

CHI MING LAI

"För mig är Sverige den moderna knutpunkten för elektronisk pop och har varit så i flera år. När jag besökte Göteborg för 2015 års Electronic Summer, var jag mycket imponerad av den svenska passionen för elektronisk musik."

CHI MING LAI

COPYRIGHT (C) 2016