SYNTHPOP / ELECTRO-EXPERIMENTAL

Krig, populism, flyktingströmmar, terrorism, miljöproblem, nytt atomvapenhot, våldsbejakande religiös fanatism, nyfascism på frammarsch, allmän osäkerhet om hur det skall gå för människan och planeten Jorden... verkligheten 2016 är ett bländande mörker och det är i detta "ljus" som Covenants nya album skall ses, ett album som är mer konceptalbum än på länge.

Skivan finns i dels fyra olika fysiska format (standard-CD, 3LP med Psychonaut EP:n plus exklusivt download-material, trycksaker och annat godis, Artbook 2CD och Complete Box Edition) och självklart även på Spotify. Låttexterna är alla djupsinniga, poetiska och tankeväckande och i den lyxiga 48-sidiga hardcover bookletten (som man får om man slår på stort och skaffar "Artbook"-utgåvan. eller samlingsboxen) är verkligen påkostad. Här finner man en programförklaring av Joakim Montelius, tänkvärda citat från olika kända tänkare, låtskrivare och författare som introduktion till varje låttext, fotografier fyllda med karg skönhet från ett ödsligt skogslandskap och slutligen en filosofisk text av Rodney Orpheus (från Cassandra Complex) som introduktion till "Psychonaut"-projektet som inramar hela upplevelsen. Det är alltihop väldigt genomtänkt, stilrent, vackert och våldsamt intellektuellt och bidrar till att ge Covenant ett helt annat djup och autenticitet än de flesta andra band som rör sig i ungefär samma musikuniversum.

Albumet börjar med preludiet "Fulwell", en ljudupptagning av "ljudreflexer" från en av de kvarvarande ljudspeglarna (sound mirror - en anordning byggd som en parabol av cement, som användes för att avlyssna fienden innan radarn uppfanns). Idén med detta är att Covenant vill låta ljudspegeln symbolisera bandets reaktioner på läget i omvärlden. Likt ljudspegeln tar de in världens larm och reflekterar ljud, ljud som kommer i form av detta album. De tre följande låtarna är Covenant i koncentrat, den logiska fortsättningen på det sound vi lärt känna de senaste 10-15 åren. Vackra "I Close my Eyes" är en låt som legat och mognat i arkivet och som nu (äntligen!) kom med på en skiva. Personligen har jag sett fram emot detta sen jag stötte på en liveversion av den på YouTube nångång 2010. Med sin sugande rytm och hisnande vackra melodi ackompanjerad med Eskils känslosamma sång är det min favorit på skivan. Simonssonska harmonier och skevt Montelius-gnissel i skön symbios. "Morning Star" låter lite grann som ett bättre producerat 2000-tals Depeche Mode borde göra (hör även inspiration från Any Machine/Arachnophobias) och "Cold Reading" är klassisk Covenant - typiskt snärtig dansrytm, drivande loopar, knaster, Eskils unika röst. Sen blir det nåt helt annat - en cover på countrylåten "A Rider on a White Horse" av Lee Hazlewood, här komplett med shamantrummor, där Eskil Simonsson sjunger duett med Erica Li. Klart vågat, udda och oväntat, men denna recensent är lite tveksam om det fungerar så bra. Uttrycket är väldigt olikt resten och för min del tycker jag att skivan här tappar momentum lite. Det känns lite lumpet och tråkigt av mig att gnälla på detta vågade stilbrott och min reaktion kanske mest beror på att min rå-elektroniska Europa-centrerade musiksmak inte är riktigt kompatibel med amerikansk bluesbaserad musik? Avgör själv. För min del tycker jag nog den hade passat bättre som en bonuslåt på en EP, där Covenant har för vana att släppa lös lite avigare saker, som till exempel "Sample Start" från Final Man eller "Never Seem to End" från "Lightbringer EP". Skivans första "Interlude" (av två) följer härnäst och jag applåderar verkligen det greppet - dessa två små stämningssättande mellanakter förstärker känslan av "album" istället för bara en rad av enskilda låtar á la digital spellista. De kanske känns som meningslös utfyllnad för Spotify-generationen, men ett album skall vara som en långfilm eller en teaterpjäs i min mening, där alla scener är viktiga för helheten oavsett om det saknas "drama" eller "action".

I "Dies Irae" möter Leonard Cohen rytmen från "Radioaktivität" (-75). Det är mörkt, vackert och atmosfäriskt. Eskil sjunger med dov röst om uppgivenhet, sorg och om nya faror, tappad tro och brustna illusioner, förluster som ändå inte betyder något för oss. Tungt, stämningsfullt. "Sound Mirrors (Fulwell)" för oss tillbaka till klassiskt Covenant-sound - en dansgolvsrökare, där de pumpande rytmerna kontrasterar med en kärvare text som reflekterar det ovan nämnda världsläget, särskillt kriget i Syrien och alla de fasansfulla konsekvenserna av detta. "If I give my soul" är en riktigt bra poplåt med en catchy melodi, men, om jag skall gnälla lite, föredrar jag personligen samplade atombombsprovsprängningar, järnvägskorsningsvarningsklockor, manipulerat industri-oljud eller att spela på såg över vanligt elgitarr-komp. Det blir ju lite originellare då och Covenant vill (ska) ju vara en antites mot de invanda konventionerna... Men, som sagt, det är en riktigt bra låt oavsett om man är samplings-nörd eller inte. Slutlåten "Summon your Spirit" kanske framstår lite som ett antiklimax, men får mig att se en vision av en trummande shaman (möjligen cyborg) i en dystopisk, men kanske inte så avlägsen framtid. Det kanske tar några vändor innan man fattar den, men ge den en chans.

Bonusmaterialet "Psychonaut EP" och "Psychonaut EP Sessions" samt de exklusiva download-spåren som man får i lyxutgåvorna av albumet är helt i min smak, hur udda de än må vara. De består av instrumentallåtar som spänner mellan c:a 6 och hela 49 minuter (!) i längd, resultatet av helt oförberedda liveinspelade jamsessions gjorda i en avlägsen skånsk "koja i skogen". Man skulle kunna kalla det "sci-fi-techno-industrial-drone-noise-ambient-tronica" och det är som ett soundtrack till en rymdresa. Vissa låtar är mer melodiska eller rytmbaserade stycken, andra är kakofoniskt svårlyssnade med ljud som likt knivar verkar skära revor i själva rumtidsväven. Enkelhet blandas med komplexitet, oljud blandas med harmoni, skevhet blandas med kontroll, monotoni blandas med evolution och tillsammans bygger ljudkomponenterna upp mentala bilder av skarpt strålande postapokalyptisk ödslighet, känslor av pulserande framåtrörelse genom okända världar och tidsåldrar eller visioner av hypnotiska sci-fi miljöer. Helt underbart om man som jag är lagd åt det konstmusikaliska, electro-exeprimentella hållet, men jag förstår också samtidigt att detta kanske inte tilltalar de som hellre lyssnar på låtar i det mer normala pop-formatet.

Sammanfattningsvis tar The Blinding Dark sin givna plats i raden av riktigt bra, klassiska album från Covenant och är både unikt i sig och samtidigt igenkänningsbar. Tillsammans med "Psychonaut"-styckena och den snygga bookletten är det ett mycket ambitiöst projekt på alla plan, med mer intellektuellt djup än vad en snabb Spotify-genomlyssning av huvudalbumet kan ge intryck av. Alla låtar kanske inte är direkta hits i vanlig bemärkelse, men det är inte meningen heller. Man kan därför dra (oavsiktliga) paralleller till Depeche Modes klassiska "Black Celebration" för 30 år sen, för detta är en helhet som man skall låta få en chans att växa - och som gör det.

SPOTIFY