Social Ambitions - "SA Ism I"

EP   Gustaf Hull  2016-09-06

Bra!

6/10

Social Ambitions - "SA Ism II"

EP   Gustaf Hull  2016-09-06

Mycket bra!

8/10

SYNTH POP / ELECTRO POP

Social Ambitions är tillbaka och frågar - vilken "ism" är du? Det väljer du själv, men här berättar vi hur de låter.

SPOTIFY

Oformliga Social Ambitions är ett enträget band. Det är alltid lika spännande att se vilken väg de går. Det går nästan inte att sätta i ord utan jag lämnar det till dig som uppgift att gå igenom deras samlade diskografi på Spotify för att du ska få hela bilden. Dessbättre är detta Stockholmsband ett inarbetat namn i den elektroniska scenen, så det borde inte finnas många att fler att frälsa – men ni som inte är invigda – ingen skugga faller på er, utan jag avundas er nyupptäckt.

 

Nog om det. Denna dubbelrecension handlar om två EP som bandet släppt på kortare tid. Med ovan sagt så behöver jag inte säga att det är tvära kast även i detta. Det är även utan tvekan bandets mest pretentiösa satsning. Social Ambitions konstaterar att vår värld omger oss av ”ism-er” för att vi i takt med samtiden ska veta vad som är vad och vilka vi själva är. Så vilken ”ism” är du? Och behövs den?

 

Så ambitiöst är det egentligen inte. Sätter du EP:n ”SA Ism I” i lurarna får du tre poppigare, midtempolåtar. Sätter du ”SA Ism II” i lurarna får du tre ballader. Så vilken ”ism” som är din är snarare en fråga om vilken ”SA Ism” du gillar bäst – I eller II.

 

SA Ism I är väl helt ok. Den börjar med acidhouse:iga ”Strumming My Name”. Inga större intryck mer än att jag gillar att de lånat in sångerskan Moffe Lundberg. Blir en soulig känsla. ”Ways To Confess” är väldigt mycket DM:s ”Delta Machine” i allmänhet. Den är inte heller någon stor hit, men helt ok. Avslutande ”Witch” är lite i samma skola, men svagast på EP:n.

SA Ism II är desto bättre. På inledande ”Dragon” kanske Moffe Lundberg fått mer av en huvudroll, men det är ok. En jäkligt bra ballad ärligt talat. Det fortsätter lika gott med ”Golden Child”. Den ligger sprött och pulserar med försiktighet för att stiga mot klimax. Väldigt vackert. Avslutningen med ”Drifting” är brutalt bra. Möjligen är det min gen för alternativ musik som triggas, men den elektroniska balladen som blandas med Thom Yorke-liknande pianostrofer går rakt in i hjärtat. Mer en instrumental upplevelse, men lyfts av snygga körer. Nästan sakralt. En avslutning som gör en snygg hattrick.

 

Så vad ska man säga? Två betyg satta var för sig på två EP, som trots allt har en röd tråd. Två stämningar, men ändå lika. Som alltid i en snygg produktion och grym coverart. Social Ambitions är ett band vi ska vara – som jag alltid understryker – stolta över.

COPYRIGHT (C) 2016